Aftonbladet – 27 mars 1860, sida 1

HV MUS. —— STOCKHOLM den 27 Mars. Sedan såväl inom Englands parlament som dess press opinionen länge bestämdt förklarat sig emot Savoyens införlifvande med Frankrike, har 7imes, hvilken i afseende på denna fråga hittills iakttagit en mera moderat bhållning än vanligt, nu uttalat sitt slutord deröfver i följande betraktelser, hvilka derjemte innehålla en öfverblick af frågans historisktdiplomatiska utveckling: xPå samma sätt som diplomatiska diskussioner nu för tiden egarum inför hela allmänhetens ögon, så fortgå äfven händelserna i dagens tulla ljus. Fransmännens kejsare emottager nu deputationer från Savoyen och behandlar redan folket såsom rikets undersåter. Det säges, att utnämningar till prefektoch underprefektplatser längesedan skett, och att fullmakterna ligga färdigskrifna på departementsbyråerna i Paris. Det påstås äfvenledes, att vår gamle vän hr Laguerroniere står i begrepp att afgå till. Chambery, för att intaga den der nybildade franska prefekturen. Man har redan bestämt hvilken del af franska armeån som skall utgöra ..stadens garnison, och alla förberedelserna fortgå lika lugnt och oafbrutet som om hela saken vore det naturliga resultatet af en traktat, försedd med alla de europeiska -stormakternas sigill... Men nu råkar det deremot att vara en direkt kränkning af den ihela kristenheten antagna folkrätt. Det utgör i sjelfva verket ett bestämdt trots emot alla de makter, som undertecknat wienertraktaten. Och likväl är den djerfva åtgärden icke förknippad med någon fara. Dess trygghet ligger i dess oftentlighet; den har blifvit förkunnad för hela verlden. Till en början framställdes den i en så föga bemyndigad form, att ifall verklig fara hade visat sig, man .kunde ha tagit tillbaka steget och icke erkänt förslaget. Men den i Europa rådande politiska krisen gynnade icke något motstånd. England hade blifvit smekt genom Italiens befrielse och försatt i ett försonligt lynne genom väntan på kommersiella medgifvanden. Ryssland var under sin fredälskande beherrskare sysselsatt med vissa inre reformer och hade dessutom blifvit inveckladt uti vissa finansiella och kommersiella svårigheter, uppkomna af en alltför långt drifven bärmning af vårt handelsbolagsystem. Österrike var sufvadt, demoraliseradt och oroligt för sin egen inre säkerhet. Så wspriddes förslaget, och man fann snart, att Europa icke var beredt på att vidtaga någon gemensam åtgärd deremot. Från detta ögonblick var det ej längre något tvifvel om utgången. Förevändningen är nu, att Sardinien är vordet ett mäktigt rike. Hr Disraeli och hans parti påstå, att vår regering borde ha förebyggt Italiens befrielse, i ändamål att sålunda beröfva franske kejsaren berörde förevändning. Men om ock vår regering hade begått en så stor förbrytelse och för ett så lågsinnadtsyfte dragitoss alla nationers afsky, så skulle resultatet ha blifvit alldeles detsamma. Något annat motiv hade lätt kunnat påhittas, och intet enda kunde ha varit orimligare än det nu uppgifna. Verkliga skälet är, att kejsaren vill ha dessa två provinser, och att han nu finner sig kunva taga dem utan att omedelbart mötas af en europeisk koalition. Det hade visserligen funnits ögonblick, då en gemensåm förklaring kunde ha förmått honom att stanna; men de stora måkterna voro icke ense, och ögonblicken ha nu gått förbi. Kejsareni har gått för långt för att kunna träda tillbaka utan ett krig, äfven om hela Europa numera skulle säga nej. Vi äro nu nödsakade att låta honom bortföra sitt rof. Lord John Russell kan trösta sig sjelf dermed, att det numera är af ganska ringa vigt hvad svar han skall afgifva på hr houvenels depesch.Han är ingalunda den ifven, som kan locka en sådan osthit ur den orpens mun. Schweiz ropar högt och protesterars, och republikens vän, sir Robert Peel, framstår som dess tolk inom vårt underhus, men man svarar ej stort på alla dessa rop. Österrike förklarar i sista ögonblicket att det vil uttala sig, Hvad denna fras skall. betyda, kuvna vi icke säga. Äfven England kan protestera. Ryssland kan vara lika tyst nu som det alltid varit, eller ock kan det också för sin del protestera; men så framt vi icke alla äro. beredda på att göra nå