Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 3

sotion och till någon del äfven utskottet derpå dravit obefogad vexel. Motionären klandrar 1814 års politik och förening med Norge, såsom den skedd är, seende deri dynastipolitikens spel. Han hade önskät se Norge i en provinciel :ställning till oss. Jag deremot finner just i dessa omständigheter beviset på Varl Johans stora erfarenhet och kännedom om folsens rättigheter och tidsandans kraf, då högstdensamme genast satte föreningen på den ståndpunkt af emlikhet, på hvilken den står och som är vilkoret ör dess bestånd. Hvilka skulle väl följderna ha blifet af ett i provincielt förhållande till oss varande Norge, i en tid då sjelfstyrelse och nationalitetssträfvande väcka alla förtryckta nationaliteter till lif? Sanvolikt skulle Norden företett samma bedröfliga skå!espel, som nu uppföres i Österrike, Italien och Danmark m. fl. länder. De i dessa stater förenade naiionaliteter, som skulle utgöra staternas styrka, äro rsaken till deras ytterliga svaghet. De förtryckta sationaliteterna skaka dessa monarkier i sina grundalar. Men om vi i detta hänseende uppskatta till sitt itta värde denne konungs förtjenster, så ega vi, et a oaktadt, giltiga anledningar att förebrå honom hans politiska systemförändring efter 1814, sannolikt öranledt af svenska kammarillans hat mot norska folkmakten, bestående deri, att han icke allenast urktlät, oaktadt Storthingets påminnelser, sätta den besvurna konstitutionen i verkställighet, utan äfven lirekte angrep densamma i tio stycken, till Storthinget 1821 aflemnade propositioner, understödda af venska sjöoch landtrupper, åsyftande en total förändring i det norska regeringssättet. Tack vare Storhbingets okufliga anda, föranledde emellertid dessa tgärdet ingen utvidgning af konungamakten. Vid slutet af sin regering synes Carl Johan likväl ha återgått till sin ursprungliga unionspolitik, att öma af hans ord den 7 December 1843 till unionskomitån, hvilken komitå blifvit ålagd revision af :nionsfördraget, grundad på bestämmelserna af brödrafolkens ömsesiga förpligtelser och rättigheter: Oryggliga — så säger han — i följd af deras natur, befästade med ömsesidigt besvurna förbindelser och gemensamma intressen samt helgade med den välsignelse, som försynen fortfarande utbreder öfver öreningen, utgöra dessa grunder de begge brödrafolkens beskyddande egid. Utskottet talar om en likställighet, som efter dess örmenande aldrig kan komma att ega rum, emellan Sverge och Norge, dels derföre, att i Grundloven blifit gjorda förbehåll, till följd af hvilka Norges förvligtelser i vissa fall äro mindre än Sverges, och dels derföre att uti intetdera af de båda föreningsfördragen — Norges grundlag och riksakten — finnes den ifrågavarande principen för föreningen med tydliga rd stadgad. Det anser 14 i Grundloven jemte 1 Si riksakten och den i svenska konstitutionsutskot:ets betänkande af den 25 April omtalade jemlikhet : rättigheter mellan de båda rikena ingenting med :fseende härpå betyda, hvarföre revisionen bör verk:ällas efter sådana grunder, att främsta rummet inom 5reningen bör åt Sverge bibehållas. Denna utskottets deduktion anser jag vara alldees oriktig. . Ett fritt och sjelfständigt Norge är väl politisk mening likställigt med ett fritt och sjelfständigt Sverge, de må för öfrigt vara i industrielt pch ekonomiskt hänseende olika. Hur skall man elest förstå utöfvandet af politiska rättigheter, vare g stater emellan ell r inom en och samma stat! X. Maj:t förklarar sjelf i sin proposition af den 12 AprA 1815 (pag. 13 i betänkandet) för ständerna, att han ansett sig af flera skäl berättigad att erkänna grundsatsen om fullkomlig jemlikhet emellan begge rikena i alla de frågor, som rörde deras genensamma styrelse. Stater, som hafva fullkomlig emlikhet sinsemellan i deras gemensamma styrelse, kola väl vara politiskt likställiga. Och ehvad. de et icke äro, till följd af ofullständigheter i det gesensamma fördraget, så måste dock principen hålas i helgd och ofullständigheterna, stridande mot lensamma, undanrödjas genom revision af de gemenamma stadgarne. Principen af likställighet får dock ke angripas. Hvad åter angår de konstitutionella örhållandena rikena emellan, finnas de angifna i sberopade kongl. proposition af 1815, der det heter tt: Kongl. Maj:t ansåge 64 1, 6, 7, 8, 26, 38, 39, :0, 41, 42, 43, 44, 47, 48 af Norges rikes grundlag gentligen omfatta de ämnen, som för båda rikena oro gemensamma. När nu 12, 13, 14 af Grundven, hvilka omfatta ståtbållarfrågan, icke finnas land de ofvan uppräknade och onekligt frågan om säthållarskapet måste vara en konstitutionell fråga, 1 erkänner jag mig icke förstå hut man kan anse en ligga inom vår befogenhet att blenda oss i, anende denna sak vara helt och hållet en norsk anelägenhet, ett prerogativ för Norges konung. Men tan afseende härpå erkänner jag villigt, att detfines flera paragrafer i Grundloven, som beröra unioep, men de egna sig icke numera för vår behandug. sedan vi i riksakten icke upptagit desamma, y med samma skäl skulle vi. kunna upptaga hvaradaste i Grundloven till behandling, eller norrmäncn möjligen vilja revidera vår grundlag. Dock förra derföre icke dessa frågor sin vigt och behöriget, och en revision af förenvingsfördraget på grund f dessa unionella intressen påkallas derföre, hvilken ck högt påyrkas af allmänna opinionen. Må man dock icke tro att en sådan revision komer att uppfylla alla framtidens fordringar i. detta Anseende, ty med förändrade tidsförhållanden måe nya revisioner återigen verkställas, och något ormalt i detta hänseende är endast principen eller jelfva grundvalen, hvarpå föreningen hvilar, som må:e nu och i alla kommande tider erkännas såsom rubblig för föreningens bestånd. På grund af denna åsigt yrkar jag förkastandet f utskottets motivering, och antagandet af friherre prengtportens, till en revision af föreningsfördraget, amt derjemte afslag på 3:dje punkten. Hr Stjernsvärd: Jag minnes mig hafva sett anfört tt yttrande af konung Fredrik den store — af epitet, som jag bifogat namnet, synes påtagligen att ag icke menar den Fredrik, som en gång hade den ran att innehafva Svea tron, utan konung Fredrik Preussen, gemenligen kallad der alte Fritz, — ietta yttrande lydde sålunda: att han icke visste sågot folk, som så oafbrutet arbetat på sin ofärd om det svenska, utan att likväl uppnå målets. Då ig i minnet återfört sagde yttrande, har detta icke kett utan afsigt. Jag anser nemligen vår ställning ara sådan, att den varning, som af det anförda kan agas, icke bör förbises, utan all möjlig upprmärksamet lemnas åt detta Gif akt till hvad vår frid tillhör. Öfvergående till utskottets betänkande, ber jag att ill en början få föra till minnes, att ingen fråga, tet ämne är så enkelt, att det icke kan invecklas vida mindre ordande; skrifvande, bombastiska fraer, vädjande till känslan, öfvermodet och pasionerna, :n som blifvit användt uti förevarande, med vår öreniog med Norge gemenskap egande fråga. Ef.er min uppfattning är den ganska enkel till sin veskaffenhet, om man vill behandla den utan afsende på annat än sak. Jag vill försöka att så tillvägagå; om jag dervid lyckas, får ridderskapet och udeln bedöma, Sålunda får jag förklara att enligt nin uppfattning utgör riksakter den enda rätta och agenliga urkunden för Sverges och Norges förening. rundlagen för oss, Grudloven för Norge är dermot våra enskilda: tillhörigheter, öppet för oss att lem ändra i den ordning och med iakttagande af le former som i dem föreskrifvas. Hvarje försök att ti någon bakom riksakten liggande handling hemta stöd för åsigters genomdrifvande, kan jag icke anworlunda betrakta än som advokatur, advokatur emot pättre. vetande. Efter denna förklaring till premiss, rill jag analysera hvad utskottets betänkande il:sta ch 3 dje punkterna innefattar. Uti k:sta punkten öreslår utskottet på grund af grefve Anckarsvärds MOtiän an ravicnan af föraningefördramnt en kllmeon