Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 2

verkligen ett ögonblick lynnet falla på honom att lyfta en liten flik af den slöja, som hittills betäckt de sanna förhållandena med ifrågavarande tjenstetillsättning. Han blef nästan varm; han yttrade det helt uppriktigt och rättfram att hans mångåriga, icke ovigtiga tjenster för regeringen måhända bordt försäkra honom om denna plats för sin ålderdom, utan allt krångel, alla undanflygter från vederbörandes sida, men att det emellertid hade stått hårdt; han begagnade den gamla liknelsen om citronen, som man först pressar och sedan kastar bort; han hade visserligen nu fått löfte och han hoppades att man icke skulle svika det, o. s. v. Hvad som för hvarjom och enom framtedde sig klart af dessa den gamla Minervas förtroliga bekännelser, var att Askelöf i djupet af sitt hjerta var missnöjd med sitt folk, att han fann sig mankerad, att ban icke ens trodde sjelfva högstdensamme mer än nätt och jemnt. Huru mycket skäl han egde härtill visade sig icke synnerligt långt derefter, då Minervax en vacker dag upplyste om att expeditionssekreteraren Askelöf tillbakatagit sin ansökning till Norrköpings postkontor, och det officiella bladet några aftnar senare tillkännagaf att en generaladjutant och grefve erhållit platsen. Det slog in; citronen var utkramad... Men jag återkommer från min digression, för att äfven egna några ord åt de begge andra ofvannämnda personerna i det illustra gastronomiska tretalet. Jag lemnar Askelöf, vid ett rågadt bord undervisande lyssnande adepter i gurmandismens högre väsen och anda, eller hos den vackra fruktoch vildthandlerskan på Fredsgatan — hans dagliga besök — med kännarblick utväljande sig en gödd kalkon, några excellenta bjerpar, några rara köksfrukter för säsongen; och jag kom