Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 1

Den ena anekdoten följde på den andra, den ena reminiscen gaf en annan; han talade då om sina resor i sydligare länder, han beskref det lyckliga lifvet under Neapels sol, han utvecklade sina mångsidiga kunskaper i gastrologiens historia, han citerade författare från alla åldrar, på alla språk, från Dioscorides: till Patin och Quintinig, Ludvig XIV:s berömde köksträdgårdsmästare, som dref kulturen af små ärter, till en förut okänd fullkomlighet. Var det fråga om ostron, ingen kände deras naturalhistoria bättre än han; var det tal om deserter, ingen visste bättre besked om en macedoine glacd,; nämnde någon vol-au-vent, genast beskref han med de mest saftiga färger en vol-au-vent å la violetten, som han en gång fått serverad i Florenz, eller en Fanchonette de volaille, som han spisat hos markisen af XX j Paris; föll konversationen på kapitlet om frukter, om dadlar, om fikon, om oranger, strax visste han att berätta det i Perigord växa åtta olika slags kastanjer, att kinesarne säga om persikan Yu att den ger evigt lif och bevarsr kroppen från förruttnelse, att bland päron ,Madame Oudotte och Ladys Thigh äro de bästa, o. s. v. Hans lärdom var i detta fack outtömlig och derjemte så mycket mera af verklig professorlig art, som han gerna späckade sitt språk med latinska sentenser. vRossolis nil. habet sölare, — yttrade han till exempel om likören af detta namn — sed gneum quid potatissimum, lumborum renumjue doloribus adversissimum; och med detta slassiska citat tömde han sitt lilla glas med n strålande min, såsom njöte han redan paadisets försjak. Som jag ofvanför yttrat, blandade Askelöf Idrig politik in i ätandets och drickandets vögtidliga handling, väl vetande att intet i vögre grad än detta tjenar till att störa den