Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 1

dock måhända en ännu större och beundransvärdare teorist. Hans vetande i gastrologiskt afseende omfattade icke mindre detaljerna af hvarje särskild rätt, hemligheten af hvarje. särskild vinsort, än det filosofiska sammanhanget af hela serveringen, metafysiken af matsedeln. För honom egde först då hvarje rätt sitt högsta möjliga reella värde, när den stod i en naturlig harmoni mellan de föregående och efterföljande. Ingen har härutinnan egt en mera genomträngande och hastig blick. än Askelöf. Såg han vid en diner kedjan af serveringen rubbas i sitt inre, hemliga, blott för den djupare gastronomiska tanken fattliga sammanhang genom en bristande Jänk, eller också onödigt förlängas genom en öfverflödig, såg han en budding serveras, der en filet varit på sitt rätta ställe, en tryffelpastej, der stufvade champignoner varit sjelfskrifna, en lätt vinsort, der en varmare var af omständigheterna betingad, så blef han melankolisk, han bet sig i läpparna, lade gaffeln ifrån sig, vände glaset med förargelse upp och ned och mumlade något mellan tänderna. Hans hela middag var då förderfvad. Deremot, när han satt som värd vid sitt eget bord, det klassiska exemplet för alla, eller som gäst vid något sådant, der hans ordnande ande på förhand hade fått gå öfver det hela (och hvilket kök stod icke öppet för Askelöf?), då, huru glänste icke hans ögon vid hvarje ny anrättning, hur smilade icke bans jovialiska och snillrika fysionomi åt de olika vinerna, hvilken salighet af stilla, men innerlig njutning, lik gudarnes i Olympen, uttalade sig icke i hela hans väsen, då han förde silfvergafteln inom sina hänryckta läppar eller långsamt vidrörde med dem i ett slags magnetisk extas den fyllda kristallen! Hans tal flödade då af qvickhet och skämt.