Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 1

nog, attman äfven lätt abstraherade från tidningsskrifvaren och lät personen vederfaras rätt, mera än som kanske annars är eller varit fallet mellan publicistiska organer afolika trosbekännelse; man lät gumman Minerva fara och behöll expeditionsekreteraren AskeIöf, sådan han var, det vill säga den fine spirituelle verldsmannen med den lediga konversationen, det attiska saltet, de ymniga och pikanta anekdoterna, de mångfaldiga intressanta lefnadsintrycken, samt framför allt den fulländade, jag ville säga: klassiske gastronomen. Kort och godt! Askelöf var den man, med hvilken man kunde korsa polemikens fäktarvärja på förmiddagen och dock intaga sin supg tillsammans om aftonen, icke blott utan harm, men till och med med glädje och gamman. Detta lät sig så mycket heldre göra, som Askelöf egde den sällsynta takt att i ett enskildt lag, äfven der han tillfälligtvis träffade någon af sina konseqventaste moståndare, låta politik och partistrider vara helt och hållet bannlysta, så att någon konflikt i detta afseende sällan varit med någon mindre att befara, än med denne samme man, hvilken dock i sin tidning så gerna gaf hugg och gick på oftensiven. Det är nogsamt bekant att Askelöf hade sitt egentliga Leben und Wirken inom ganska höga, till och med de allra högsta sfererna, men hans bekantskaper äfven utanför denna krets voro för öfrigt, af ofvan anförda orsaker, i betydlig mån brokiga och mångsidiga. Han umgicks på förmiddagen helt förtroligt med sjelfvastenexcellentissimus, på eftermiddasen rörde han sig lika ogeneradt till och med sällskap med förklarade rabulister. Min enkilda bekantskap; med Askelöf, hvilken på visst sätt förskref sig ända från min första tudenttid, emedan vi ofta träffades hos ge-1