Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 1

smakens filosofi och den förädlade sensualismens läckert osande poesil Det är alltså med rätta jag låter detta lända den stockholmska publiciteten till en putmärkelse,, att icke säga: till en verklig ära, att på en gång hafva ur sitt sköte kunnat framställa inför verlden trenne de yppersta gastronomer för epoken. En ära, så mycket större, som sjelfva följetongen, den ledande artikelns närmaste stallbroder, ännu, oaktadt Jules Janins välgödda exempel, håller sig hos oss med temligen magerlagda representanter, äfvensom vetenskapens och vitterhetens heroer ännu i vårt fädernesland synas envist hylla vattenkuren och i allmänhet taladt en lägre diet. Jag nämner icke några få lysande undantag. Dessa trenne berömda gastronomiska namn inom hufvudstadens tidmingslitteratur voro Askelöf, Crusenstolpe, Argus-Johanson. Det intressanta tretalet har sedan blifvit upplöst genom tvännes bortgång ur tiden; jag tänker mig emellertid detta klöfverblad med förtjusning tillbaka, sådant det grönskade här i verlden för t. ex. ett par decennier sedan. inerva-Åskelöf var ännu då i sin fulla andeliga och lekamliga kraft. Hans polemik med de stora tidningarne, till fördel för det gamla kamariilasystemet kunde naturligtvis icke smaka oss, det vill säga det parti inom publiciteten, till hvilket jag hörde, men vi erkände alla gerna att hans artiklar voro qvickt skrifna, hans advokatyrer med obestridlig talent och klipskbet genomförda, hans skämt ofta småtrefligt, så att man nödgades draga på munnen deråt, äfven när det gällde ens eget skinn, med ett ord sagdt: det var ingen som nekade att denne man besatt en förträfflig penna, man endast beklagade att den ieke var egnad en bättre sak. Vid sådant förhållande hände sig natuligt