Aftonbladet – 24 mars 1860, sida 2

cipal stallning ochdet förnarmande 1 dessa anspråk. rge hade tal. ej förr än nu på några månader denna principala ställning ifrågasättas, och uppigt sagdt behöfde den icke ifrågasättas, ty den r i sakens natur. Den ligger i Sverges historia den kan icke utplånas, om man hundrade gån cer skrefve i Norges Grundlov, avt Norge skulle inför Europa hafva den principala ställningen, eller likstölligt med Sverge. Det skulle säkert i allt 1 icke falla någon, vare sig svensk eler utländning, in att på nationernas rängordning ställa Sverge under Norge, lika litet som det faller någon -in att sätta s:gland under Irland, ehuru likberättigade de må ra såsom unierade stater. 2) Frih. Raab förmenade, att det missförstånd, som för närvarande förefinnes emellan Sverge och Norge, skulle undanrödjas endast genom en utredning och en revision af föreningsfördraget, dervid, om Sverge nu endast gåfve fromt efter, allt skulle gå vönligt och broderligt till. Men ett gammalt latinskt ordspråk lyder: vestigia terrent, och man hade i detta hänseende en talande erfarenhet i afseende på Norge. Vår nu regerande dyasti hade för Norge gjort den ena eftergiften efter dena andra. Den hade, Norge till behag, cederat sin egen konungatitel. Den hade skänkt bort vår urala svenska flagga o. s.v., med ett ord, den hade i allt gått Norges önskningar till mötes, men icke hade Norge derigenom blifvit vänligare sinnadt mot Sverge. Tvärtom, med hvarje eftergift hafva.an åken stegrats. Möjligt är visserligen, att konuns nuvarande norska statsråd skulle göra sitt bästa för att visa sin tacksamhet för sanktionen å beslutet om ståthållareskapets upphäfvande, och -måhända äfven ledamöterna i den blifvande revisionsomitn, men huru pass mycket de norska komiteedamöternas och den norska regeringens tillstyrkanden betyda, det har visat sig bland annat genom afslag vid förra Storthinget af K. M:ts propositioner om mellanrikslagen samt domars exkutiva kraft i de resp. länderna, hvilka voro enhälligt tillstyrkta både af komitterna och de båda ländernas statsråd, men icke desto mindre förkastades af. det allsmäktiga -Storthinget. 3) Dessa exempel uppmana just icke att fortsätta på eftergifternas bana, utan-nu försöka en annan, nemligen att Sverge håller lika strängt på in rätt som Norge på sin. Sidan 27 i utskottets vetänkande tycktes verkligen hafva gjort frih. Raab srå hår (om han icke förut hade sådana) i anseende ct H de häntydningar der förekomma om möjligheten af unionens upplösning. Jag önskar lika Ifligt sont ten ädle friherren, att en så hård nödvändighet icke må inträda. Men månne icke Norge har sanima, ja, vida mera grundade farhågor än Sverge för en å olycklig brytning? Detta vore åtminstone talaens tro; det vore just derföre han ansåg oundgängigt, att man vunne en fastare, en uppriktigare förng. Han syftade fördenskull åt samma mål som hans värde vän frih. Raab; de valde endast olika vägar. Friherren trodde sig ernå målet genom att gifva efter och buga sig för Norge; talaren trodde det ara bättre att gå rakt fram i stolt ställning. iriherre Sprengtporten hade klandrat utskottets wtiver och föreslagit en kortare och mindre anspråksfull redaktion för begagnande i rikets ständers anderdåniga skrifvelse. Talaren ville icke bestrida, stt utskittets motivering hade någon anstrykning af polemik mot de norska anspråken och att den såleies väl kunde passa i ett betänkande, men icke derföre rätt lämpade sig för en petition hos unionskonungen. Och han ville ej neka att första afdelningen af frih. S:s förslag måhända i detta hänseende hade ett visst företräde, men han förmodade, i tkhet med grefve Sparre, att vid justeringen af expeditionsutskottets förslag till und. skrifvelse nödiga jemkningar kunde iakttagas. Friherre Sprengtporten, likasom efter honom friherre Hamilton och hr G. Cederschiöld hade mot utskottets förslag i tredje punkten angående ståthållareskapet hufvudsakligen invändt, att, ehuru de erkände att 14 i Norges Grundlov, likasom några andra stadganden i samma Grundlov, tillkommit i töljd af föreningen med Sverge, efter öfverenskommelse mellan svenska kommissarier och norska Storihinget, samt följaktligen ursprungligen varit unionella bestämmelser, de likväl förlorat denna sin karakter senom förbiseendet, att införa desamma i riksakten, hvilken numera vore det enda unionsfördraget; och 1å 112 8 i Norges! Grundlov föreskref formen för förändringen af samma Grundlov, men deri ingenting förekomme angående Sverges rätt att ega någon röst vid beslutet härom, innefattade det för den skull ett ingrepp i Norges rätt, om Sverge nu ville försöka att inblanda sig i denna sak. Detta vore :n visa på samma tema, som under ett par månader dagligen blifvit varierad så väl i norska tidningar och flygskrifter, som i vårt härvarande norska Aftonblad 4), biträdt af en juris professor i Upsala 5). Satsen vore många gånger vederlagd, men upprepades lika fullt idkeligen. Talaren ville således äfven inför det höglofliga huset något -närmare redogöra för denna vederläggning. För det första vore det klart, att bestämmelserna i en traktat icke upphörde att vara gällande förr än traktaten ömsesidigt upphäfdes 6). Och att Norges Grundlov icke blifvit upphäfd genom riksakten följde ju deraf, att den sednare angifver sig sjelf såsom innefattande stadganden, som dels äro afskrifna ur Norges Grundlov, dels utgöra tillägg dertill, hvaraf ovilkorligen den slutsats måste dragas, att de unionella stadganden, som icke blefvo öfverflyttade till riksakten, qvarstodo i hela sin kraft i Grundloven och följaktligen voro af enahanda natur som förut. Att öfverflyttningen till riksakten af vissa unionella bestämmelser i Norges Grundlov blifvit af vederbörande uraktlåten, kunde visserligen anses hafva härrört af förbiseende, men kunde lika väl vara fullkomligt afsigtsenligt, då, på sätt grefve Sparre ganska riktigt anmärkt, inga andra föreningsstadganden införts i riksakten än de, som angingo Sverges konstitutionella förhållanden och således kunde föranleda ändringar i Sverges regeringsform,, samt för dea skull erfordrade jemväl svenska ständernas beslut och bifall, och i öfrigt unionskonungen måhända rätt gerna ville åt sig ensam förbehålla beslutanderätten öfver förändringen i de unionsbestämmelser, som icke inrymdes i riksakten. Och hri, mina herrar, ligger den väsendtliga skilnaden mellan de unionella stadganden, som finnas i riksakten och de, söm 2) Det är just detta, som man framhållit från den andra sidan, nemligen att Sverges betydenhet inom unionen icke beror på någon fras om principal ställning eller på några småaktiga etikettsfrågor, utan på dtss verkliga ställning och kraft. Professor Bergfalk visade nyligen uti en i Aftonbladet införd upr;sats, att denna Sverges större betydelse vill säkerligen ingen svensk bortskänka, bortsälja eller bortbyta; men bibehållandet deraf beror icke på någon öfverenskommelse med Norge eller norrmännens goda vilja, utan på oss sjelfva allena. Det beror på oss sjelfva allena att begagna våra produktionskrafter och produktionsmedel, utbilda våra institutioner och förbättra våra lag:r med samma insigt och energi som norrmännen eller med än större.n 3) Det låter litet besynnerligt att höra en liberal talare ge ett sådant gagnlöst sidohugg åt den demokratiska principen i Norges författning. Vi citera för jemförelse skull följande ur det tal, som hr Dalman höll på riddarhuset den 5 sistlidne November, då han, liksom nästan alla, ogillade de bittra motiverna till grefve Anckarsvärds motion: Frågan bör här icke gälla att åvägabringa en agitation emot Norge och föreningen, än mindre att lemna rum. för utgjutelser af en sårad känsla öfver norrmännens, eller, egentligare sagdt, vissa norska tidningars kälkborgerliga beteenden i diskussionen om svenska förhållanden, eller öfver den use mo AA beg