Aftonbladet – 23 mars 1860, sida 3

SSE SÄ NOR nan Wir och nu ligger den i sin svampiga bädd af tio fots mäktighet. Sedan en fallit, skola nog de öfriga snart följa efter. Du ser nu, huru den lilla mossan kan fälla och begrafva den stolta skogen. . Men hvad är detta? Börjar den lilla snåla mossan att blifva otålig? Der störtar den in öfver de damrar, som fordom utgjorde hamnen förde kungliga båtarne, oeh ur alla sprickor och remnor framporlar den ohyggliga svarta gyttjan och rullar sig långsamt framåt mot det gamla huset, hvars uppbyggande vi åsågo. Moraset hade redan för längesedan begynt att växa upp omkring detsamma, men nu kommer det att uppslukas af denna becksvarta ström af förruttnade vVäxtämnen. Se huru gyttjan småningom fyller huset, flyter öfver härden och betäcker allt, lemnande blott en jemn, svart yta efter sig, på hvilken mossan snart åter skall frodas och sprida sig: Ett århundrade har gått förbi, och det gamla huset ligger djupt inbäddadt i gyttjan, och eken har längesedan försvunnit — både den knöliga roten och den kullfallma stammen. Den mossiga ytan är nu stark nog ätt bära tyngden af mindre djur, och något af dessa har fällt ett ollon på en gynnsam fläck, som der börjat gro och spira upp i höjden. Sås lunda skjuter en ny ek sina rötter iett jordlager, som är betydligt högre än det gamla, och måhända rakt öfver den fallma eken; Ett nytt lager af barrträd har bildat sig, och flera störta fortfarande ned från kullarne. En ny folkrace har inkräktat landet och har ingen aning om, att någonsin en sjö intagit det ram, som nu innehafves af den outtröttliga, alltuppslukande mossan. Dessa nya innebyggare hafva vapen af stål och sällsamma kläder och hafva kommit fjerran ifrån. Dessa besynnerliga runda torn, man ännu i dag-ser här och der, hafva, som man tror, blifvit uppförda af dem. Efter dem kommer ett annat folk, med vapen och husgeråd af jern och nya strider och nya seder. Sålunda kommer slägte efter slägte, folk efter folk till torfmossens kant och försöker att sätta foten derpå; mon drager den åter tillbaka, emedan -den ännu utgör en förrädisk gyttjepöl. Huru de förfölja sina fiender ända in i skogarne samt döda dem och vargarne utan åtskilnad! Då detta blir dem för besvärligt och förknippadt med fara, fälla de skogen hvar de kunna, för att sålunda förstöra merniskors och vilddjur tillflyktsorter. Och mossan växer oeh sprider sig samt uppslukar allt som faller ner från kullarne och allt som ligger vid deras fot. Hal Der får den grymma. mossan ett nytt rof att kasta sig öfver genom denna ning af skogen. Flyktingar, fridlösa, rebeller måste någonstädes söka sig en tillflyktsort; Denakna kalkbergen äro beröfvade sina skogar, och ett sträft och korrt gräs, som icke lemnar något skydd, utgör snart -åsarnes enda -betäokning. Se huru de jagade flyktingatne af nöden lära sig att beträda en mark, dit ioke emxs vargen eller vildkatten vågar sig I Tillen början binda de under sina fötter ett slags skidor af tuvina bräder eller flätadt vide och begifva sig med bäfvande hjerta ut på det gungande förre, men snart lära de sig att finna vägen, hop pande från tufva till tufva, beväxtmed mossa och ljung och lemnande deras bara fotenfastare grund. De söka ut någon torr fläck åt sig, der de hvila sitt hufvud i säkerhet, och upptända en brasa af torkad törf, utamattbehöfva frukta att förföljasända dit af-sin; fiender, hvilkas tunga vapen skulle draga nec dem i kärret. En af dessa vågade dosk försöket, men sjönk genast och qväfdes 4 den svarta gyttjan, der hans kropp blef liggande utan vidare begrafning. Ännu ex annan försökte detsamma, men slintade med ien mörkbrun vattenpöl, der han omkom fitan någon möjligbet till räddning. e Der ligga de i sekler; öch dag för dag upplösa kärrets garfsura safter deras ben — hufvudskålen ör och börtsmälter, bjernan och musklerna tofka ihop och hudemtförfan till läder 1 detta naturliga bar) Forntidens djur ligga djupt nere, den nyå tidens menniskor nära ytan, hasselbusken hist sina nötter, eken med sina ollon, idgramar och furar i successiva lager, alla barkade tillsammans i detta väldiga barkkar at fyra fusen tunnland i en fortsättning. Och huru skall då allt detta slutas? Skall mossan få sprida sig tills den slukat hela Irland? Åh nej! Der borta sätter bergsryggen en daram. för dess vidare framsteg, och stora ftoden hindrar den på flera håll att vidare sprida sig. Detta kärr skall icke öfverskrida sina fyra tusen tunnland, och em denna strö icke tillfredsställer den lilla mossans ärelystnad, så vore det verkligen svårt att säga, hvad som skulle göra det. Den förändring träkten undergått är redan sorglig och ödslig nog; I stället för skogar se vi kullar, visserligen betäckta med hafra och gräs, men utan ett enda träd. I stället för glittrande sjöar oeh leende ängder mellan dem se vi ett svärtbrumt kärr så IB.ogt ögat når, hvars enformighet endast afbsrytes af ljungoch porsbetäckta -tnfvor occh ,,. Men hvad är detta? HyYad hafva alla dessa menniskor för sig? Hvad de hafva för sig? Jo, de wtötva ver dergällningsrätten mot den lilla mossväxten. Vedergällningens timma bar äntligen slagit efter tusendetals år. En mängd7 at. menniskor äro sysselsatta med att tilFintetgöra så många tidsåldrars verk, och ett nytt tidskifte begynner för denna trakt, som gett så många vexlingar. Hvart skola vi. nu först väns 1a oss? Här se vi folk som undersö! ka moraset, för att finna ett lämpligt ställe att; begynna: torfgräfningen. De göra en. djvip inskärning i det öfversta svampaktiga.cieh.Jösa mosslagret, hvilket de bortskala, och finne -derunder en mörkbrun torf, som lörsar -möa an att-uppgräfva. Men under derma finna de åter en mörkare och kompaktare torf, ovch ju djupare de intränga desto svartare och : tätöre blir På SES. 1 RONNE. adl JON RES VEG ra SIF PEN En SÅ Er TN ARE CELET än t Y