Aftonbladet – 23 mars 1860, sida 2

en revision af det bristfälliga föreningsfördraget emellän Sverge och Norge: Det är så uppgjordt; att det förr eller sednare måste leda till förvecklingar. I1Ingen regent i verlden befinner sig i en så egen ställning som unionskonungen: hdn är konstitutionell konung i Sverge, men han är det ock i Norge: IT den förra egenskapen -bör han. rätta sig efter svenska ständerna och rådgifvarne, och i den sednare efter oorska Storthinget och rådgifvarne, men hvad skall, så linge ingen unionel representation finnes, vägleda honom i de fall då begge länderna stå emot hvarandra med stridiga fördriögar? Han är i sådana fall öfverlemnad åt sig. sjelf .och har endast att göra ett val, som;på samma gång det tillfredsställer det ena landet, måste. väcka. missnöje i det andra. För att undanrödja förvecklingar af. detta.slag, är det oundgängligen nödvändigt att en unionel representition åstadkommes, och. jag biträder således utskottets derom gjorda förslag; men.då det är unionens. befästande som ligger mig om hjertat, ogillar jag på det högsta de skäl. på hvilka samma förslag är grundadt. Det är icke värdt att tala ont en revision, :å vidt man icke vill låta den utgå från medgifyandet från svenska sidan att, i afseende på de begge rikenas inbördes förhållande till hvarandra, den jemlikhet, som vid unionens ingående tillförsäkrades Norge, fortfarånde skall ega rum. Under den offentliga diskussionen har den öfverhöghet, som man påstått Sverge böra ega öfver Norge, mer och mer krumpit ihop. I början talåde man vidt och bredt om principale och accessorium, men man fann snart att dessa benämningar i statsrättsligt hänseende icke hade den betydelse man velat gifva dem. Med accessorivm betecknas i statsrättsläran rätt och slätt ett provir eielt förhållande, och -derhän ville man dock icke sträcka anspråken mot Norge. Utskottet har stannat vid att för Sverge yrka. ett obestämdt företräde och under öfverläggniogen inom detta stånd har om talare, med hvilken många instämt, slutligen medg fd vit, att jemlikhet väl egde rum i afseende på de unionsförhållanden, som äro reglerade genom riksakten; hvaremot den i öfrigt icke skulle förefinnas. Man hade således öfvergifvit sina första positioner, och jag tror att icke heller den sista förskånsningen, bakom hvilken man nu söker, hålla stånd, kan försvaras.. Jag är i tillfälle att vederlägga hr Björeks teori med en offentlig handling, utfärdad ett par år efter unionens ingående och undertecknad af den, som å Sverges vägnar ensam bestämde unionsvilkoren. Uti en den26 Okt: 1818 meddelad resolution uppå Stors thingets framställning omrförändring af konungatiteln i akter, som angingo endast Norge, öch således iett ämne; hvarom riksakten intet stadgar, erkärner Carl XIV Johan att de två rikenas förhållande till hvarandra ger Norge rätt till fullkomlig reciprociterg destoheldre som 1.4 i Norges grundlag innehåller att Nurge är ett fritt och sjelfständigt rike, och det tilägges att detta erkännande blifvit högtidligen laget i. dagen uti den på en fullkomlig likställighet byggda, -emellan begge rikenas representanter upprättade riksjakt, hvarigenom svenska ständerna på konstitutionsenligt sätt förordnat öm allt hvad Norges grundlag innehåller angående rikenas förhållande till hvarardra. Dessa klara och tydliga ord af den, som mur än någon annan i detta fall måste ega vitsord, kunna desto mindre jäfvas,sonrde öfverensstämma med hvad som finnes uttryckt i de offentliga handlingare från 1814 och 1815. Det svenska konstitutionsutskottet erkände, i sitt år 1815 afgifna och af alla stånder bifallna betänkande, Norges fullkomliga jemlikket och förklarade, att efter riksaktens upprättande hvartdera riket skulle orubbligen bibehållas vid sin grundlag. Denna åsigt är dessutom närmare utvecklad i en af den högt förtjente Silverstolpe författad utredning, som finnes i utskottets betänkande åberopad. Detta må vara nog för att ådagalägga hurusom i afseende på de förenade rikenas inbördes förhållande fullkomlig jemlikhet vid unionens ingående både varit äfsedd och blifvit i offentliga handlingar uttryckt. Det synes mig, som skulle vittnesbörden från unionstiden ken. och mera afseende än nu lefvande personers tycken och meningar. Man har i denna fråga mycket lagt an på dem fosterländska känslan. Ingenting har för mig varit mera upprörande än denna fega fruktan, som, för att bevara Sverges moraliska företräde inom unionen, yrkar på en lagparagraf. Sverge, som så mäktigt ingripit i verldshändelserna, Sverge, med sina stora minnen, skulle kanske löpa fara att derförutan ställas i skuggan af Norge. Visst icke. Jag är tillräckligt svensk för att icke i detta hänseende hysa några farhågor. Det skulle i allt fall icke hjelpa, om man hade en lagparagraf att peka på. Haricke inom Tyskland Österrike haft ett lagstadgadt företräde, men detta har icke hindrat Preussen att ega det moraliska företrädet, och det hade berodt af sistnämade land att ega det i ännu hi grad än förhållandet varit. Det är med stater som med individer; det företräde, som icke grundas på andras: erkännande, har intet värde. Historien visar de olyckliga följderna när stater med gemensamma intressen sins emellan tvista om företrädet. Hväd var det som bragte friheten i det gamlå Grekland till undergång? Hvad är det som i våra dagar försvagar Tysklands. politiska makt? Strider af samma slag, som. den man nu vill uppväcka emellan de förenade rikena. Ez Om ständerna antaga utskottets argumentation, så skulle, i. afseende på en del af tvistepunkterna, all vidare diskussion svenska sidan vara afklippt. När man yrkar på revision af ett bestående kontrakt, hvarmed man är missnöjd, bör man stanna vid att bestämma de punkter, i hvilka man. vill att den andre kontrahenten skall medgifva rättelse,-och icke. såsom utskottet till en del gjort, på förband afgöra dem; ty detta är stridande mot begreppet af fevision. Det måste erkännäs, att man under öfverkaggningen inom deötta-stånd. undvikit att upprepa denna mängd af. både rimliga och orimliga klagopunkter mot Norge, som under sednaretiden låtit förnimma sig; och man har deruti gjort väl. Likväl har min aktadevänyhr Björck, ställt ett par af Honom vid rörda förhållanden i ennågot tvetydig dågetr. Han har sagt, att norrmännen icke erkänna tillvaron af en realunion emellan de begge rikena. . Detta är ett misstag; alla upplysta norrmän erkänna en sådan union, och det vore fåfängt att icke vilja göra det. Enligt . riksaktenskall, när ingen till-tronen arfsberättigad prins finnes, tronföljareval genom deputerade från begge rikena anställas. Detta utgör, annat obe räknadt, tillräckligt bevis för realunionens Ingenting har -i. Sverge -väckt mera harm ör de anspråk;-som-i Norge blifvit väckta angående konungens namnchifferr Hr -Björck har talat oc dessa anspråk på ett sätt, som icke är utan att vara förvillande. Det törde tillåfäs mig att upplysa under hvilka omständigheter dessa anspråk framkommit och hvad:betydelse-dekänna tillmätas. Det ärsännt utt vid 1836 års Storthing fråga vaektes, bland annat, om namnchiffern. Man vet att det vär vid detta Stortling, som till följd af Carls Johans olyckliga politik det ultra norska. partiet helt och hållet fick yfverhanden, och att konungen slutligen upplöste thinget. Emellertid hade man i Kristiania på förhand fått kännedom om upplösningsdekretet, och dasen före Storthingets upplösning afgaf konstitutions-xomiten ett-betänkande, hvaruti; bland ahnat, framställdes det anspråk, att Norge skulle ega sin egem namnehiffer. Under sådana omständigheter framrädde detta anspråk vid 1836 års Storthing, der det. naturligtvis icke erhöll någon vidare behandling. Hvarcen vid 1836 års urtima Storthing, som några må. vader sednare: öppnades; eller vid påföljande Storhing har, så vidt jag vet, fråga varit väckt om amnehiffern: Att en tidning i Norge bragt saken å tal lärer .välvicke betyda mera af de mer cler mindre orimliga anspråk mot Norge, som i svena tidniögar kunnat förekomma. För öfrigt har