och Norge hade uppkommit. De ar dessa så billkomna Grundlovsparagrafert, som väsendtligen nu utgöra den för båda rikena gällande riksakten, och om hvilka intet tvifvel har uppstått eller kan uppstå, att de jä 5ro af unionell beskaffenhet, såsom utgörande den ömsesidigt antagna och gällande unionslagen. Till den andra kategorien synes mig åter de paragrafer vara att hänföra, som, ehuru icke intagna i riksakten; dock röra så nära de båda rikenas unionella förhållanden, att dessa paragrafers upphäfvande eller förändring i konungariket Norge skulle antingen rubba motsvarande bestämmelser i konungariket Sverges grundlagar eller på annat sätt ingripa i detta sednare rikes egna lagstiftningsrätt, så att till följd af er sådan norsk Grundlovsändring ny svensk lag eller författning skulle behöfva att i Sverge promulgeras. Så beskaffade äro, som mig synes, Grundlovens följande paragrafer: den 4, 8,11, 13, 25, 28, 31, 42 och 111: Skulle nu Norges Storthing taga sig före atti någon af dessa paragrafer egenmäktigt besluta en på unionen inverkande förändring, hvilket dock ingalunda kunde ske utan i uppenbar strid mot Grundlovens 112 , så är det dock alldeles omöjligt och otänkbart, att Norges konung skulle i norskt statsråd kunna bifalla en sådan förändring. Blefve om bifall fråga, så och enär detrörde ämnen, hvilka angå begge rikenan, måste ovilkorligen derom beslutas i norskt och svenskt statsråd, på sätt 5 i riksakten närmare bestämmer. Hvad slutligen beträffar den 3:dje kategorien, ville jag derunder subsumera sådan norsk Grundlovs bestämmbklse, som möjligen kunde per atcidens hafva ett uniohelt ursprung, men dock derföre icke vore så väsentligen unionel, att föreningen de båda rikena emellan skulle genom dess förändring eller upphäfvande i någon den ringåste måtto kunna rubbas. Hit räknar jag den nu så mycket omtvistade 14 ,i hvad den tillerkänner Norges konung rätt att till ståthållare i Norge utnämna antingen en norsk eller svensk mon. Jag kan nemligen icke finna att, om ock denna s skulle nu förändras på sätt Norges Storthing påyrkat, denna förändring skulle på sjelfva unionen eller på Sverges förhållande till Norge hafva något det ringaste inflytande eller föranleda någon tänkbar omändring i svensk grundlag eller annan lagstiftning. Om ock nu Grundlovens 14 skulle för everdeliga tider oförändrad qvarstå, men konungen, såsom san-, nolikt är, icke mera funne skäl att begagna sin konstitutionella rätt att till norsk ståthållare kunna utnämna svensk man, så länge han har samma rätt att kunna utnämna en norsk, så kan jag sannerligen icke inse hvad i unionelt afseende annat dermed inträffar, än som skulle inträffa, om den af Norges Storthing påyrkade förändringen blefve behörigen stadfästad. Det ligger således för unionen ingalunda samma vigt på denna paragraf som på de paragrafer, som äro hänförda till den 1:sta och 2:dra kategorien. — Vore frågan om ståthållarskapet icke blott accidentelt, utan väsentligen unionel, så borde den ock alltid blifvit behandlad såsom unionel, d. v. s. såsom omfattande ett af de ämnen, som angå båda rikenan. Följaktligen bade alltid i konseqvens härmed norsk ståthållare bort nämnas i norskt och svenskt statsråd, på sätt riksaktens 5 4 föreskrifver. Ty ärlagen unionel, så måtte väl dess tillämpning framför allt vara det. Men detta sednare har ju aldrig varit praktiseradt, liksom det aldrig varit från svensk sida påstådt eller ens påtänkt, att den norske ståthållaren borde annorlunda utnämnas, än af Norges konung i norskt statsråd, ehvad han nu dertill utsåge en norsk eller svensk man. Måste vi nu erkänna att rätteligen så har tillgått, eller med andra ord, att denna 14 rätteligen icke blifvit och icke bort blifva unionelt tillämpad, så följer ju ock derutaf helt tydligt, att denna paragraf i Norges grundlag icke har någon sådan väsendtligen unionel betydelse som de paragrafer, hvilka jag upptagit under den 1:sta och 2:dra kategorien. Man har visserligen lagt synnerlig vigt derpå, att Sverges konung Carl XIII vid unionens ingående förbehöll Norges konung rätt att kunna till sin ståthållare utnämna äfven en svensk man; men detta hade, såsom redan är ådagalagdt, icke sin grund i unionens väsende, utan egentligen och sannolikt uti den ganska tillbörliga politiska försigtighet, som just då af förhandenvarande omständigheter var så högeigen påkallad. Men om detsamma, som då utgjorde en Jörsigtighet, nu skulle vara dess motsats, om det kongl. prerogativet, att kunna anförtro norska rikets högsta embete åt svensk man, icke mera kan begagaas i unidhens verkliga intresse, om norrmännen numera uti detta användande icke skulle kunna spåra vågot annat än en mot deras unionella trohet sårande misstanke, om den norske konungen skulle finna sin sonungsliga myndighet bättre betryggad genom atti rämsta rummet anförtro Norges inre. styrelse åt en insvarig norsk statsminister än åt en på visst sätt cke ansvarig ståthållare, så kan jag icke fatta att mnionen skulle något lida af en sådanförändring, Jen denna förändring må nu vara eller icke vara af ågot verkligt behof påkallad, så och då, efter mitt örmenande, den dock icke är eller kan vara annat in en rent norsk angelägenhet, så måste ju norrmänen, å tout prix, bestrida behörigheten för Svea rises ständer att direkte eller indirekte sig deruti inlanda. Ur denna synpunkt måste frågan för dem ara af den -allra största vigt. — Det står Norges sonung fritt att afslå nu ifrågavarande Grundlovs örävdring. Gör han det, så öfverskrider han icke in konstitutionella. rätt, och norrmännen skola säkerigen sig dermed. nöja. . Men skulle denna vägran ikasom framtvingas såsom eftergift för en Svea rikes ständers önskningsåtgärd, så har man med en sådan åtgärd trädt in på en hittills dess bättre obe:rädd väg och derigenom på förhand motarbetat de soda resultater, som man borde kunna vänta sig af len revision, som rikets ständer förklara sig önska, och som man väl då äfven önskar måtte leda till ett välvilligt och fullständigt ordnande af föreningsförållandena de båda rikena emellan. Hvad skulle och nu egentligen vara för Sverge rörloradt, om också de der orden: veller en svensk skulle försvinna ur Norges grundlag? Månne derpå hvilar Sverges principala ställning i unionen? Denna ställning, så vidt man deråt icke gifver annan betydelse, än söm står tillstmmansmed den äfven från Sverges sida åt brödrafolket tillförsäkrade rätten att vara ett fritt och sjelfständigt rike, —förenadt med sverge under en konung, denna ställning, säger jag, hvilar på en långt solidare grund och är långt fastare, än att den skulle behöfva uppstyltas af tvenne nakna; för tillämpning sannolikt hädanefter betydelselösa ord i en norsk Grundlovs paragraf. Af dessa mina nu uttalade åsigter följer tydligen, att mycket af det, som i utskottets motivering förekommer, icke af mig kunnat i allo gillas. Mest förvånade mig, att utskottet ville framhålla såsom en bedragen svensk förhoppning och önskan, att Norge måtte med Sverge amalgameras eller inkorporeras. Nog har jag alltsedan unionens ingående från den norska sidan i tid och otid hört vid alla tillfällen uttalas en, som jag menat, alldeles obebörig misstanka om svenska amalgamationsplaner, men att sådana planer hos det svenska folket någonsin funnits eller nu finnas, det hoppas jag dock att ännu få betvifla, fullt förvissad, att Sverge äfven i denna del har rena händer.,. Att jag dock mot utskottets betänkande, i-hvaddet rörer hr Dalmans motion, icke inom : utskottet reserverade mig, det hade då sin grund, dels i farhågan, att min öfvertygelse, ehuru den hade för mig en subjektiv giltighet, dock möjligen torde sakna objektiv sanning, en farbåga, sorh härledde sig derifrån, att ingen af mina högaktade och mera erfarne kolleger ur detta stånd delade min åsigt, dels ock i ett från norsk sida, uti 1844 års unionskomit6 uttaladt medgifvande, att den nu så mycket omtvistade 14 S. skulle -hafva en unionel betydelse. Detta medgifvande lärer dock, efter hvad jag nu sedan kunnat inhemta, icke Vunnit erkännande hvarken af Norges Storthing eller Norges