dömdes af konung Oscar, om man besinnar der ängslan, med hvilken en fri och sjelfständig na tionalitet, förenad med en annan lika fri och sjelf ständig, men fysiskt starkare, måste betrakta allt äfven det minsta, som kan tydas derhän, söta skullc den förra vara den sednare underordnad. Den, som klandrar denna småaktighet hos norrmännen, bar förgätit huru mycket blod och tårar svenska folket en gång spillde i kampen mot de tre kronorna i danska riksvapnet. Men hvilken nation, kätislig för sin egen ära, vill väl håna oss för dessa våra strider? : Icke lider Sverges ära inför Europas civiliserade folk deraf, att det icke är förenadt med ett lydrike Norge; dess ära, tror jag, har vuxit med Norge, ge nom oci tinder dess förening med ett fritt och sjelfständigt Norge, i dess inre styrelse och förvaltning jemt upp lika fritt och sjelfständigt som Sverge, med dess egen grundlag, lika oantastelig af Sverge, som Sverges af Norge. Så svensk jag är i hjertegrunden, kan jag för min del icke med motionärerna och utskottet ångra den politik, som af svenska statsmakterna följdes för 45 år sedan i denna fråga. Högsinnt var deras uppfattning af unionen och högsintit äfven svenska folkets uppfattning af densamma, intilldesg motionerna från riddarhaset satte sinnena i en jäsning och öfverjäsning på beggö sidorna om Kölen, som gjort det broderliga närmandet håtionerna emellan omöjligt för lång tid, särdeles om folkens representationer låta sig indragas i den besinningslöså yran. Jag tror, att statsmännen och diplomaterna i konstitutionsutsköttet 1815 visste bättre hvad som då var att göra, än statsihännen och diplomaterna i ekonomiutskottet 1860 veta hvad sem nu är att göra. De förra dämpade branden med sitt förslag till antagande af unionens grundprincip, de sednare blåsa på den med sitt förslag att förneka samma princips giltighet. Nånå — 45 år hafva ock sedan dess förflutit i fred och rolighet. Då visste svenska män af egen dyrköpt erfarenhet hvad det vill såga att nappas med nationaliteter om deras frihet och sjeifständighet. Nu vet mängden det blott af avisorna för dagen, hvarföre det svenska hjeltemodet från Bender den ena dagen hurrar för italienarne och den andra dagen knyter näfven åt norrmännen. Det är i sanning nu ganska lätt, att från sin lugna spiselvrå i tankarna dra i härnad och käckt påstå, att Norges jemlikhet i, frihet och sjelfständighet var blott en nyck af det svenska lejonet, eller en blott dynastisk beräkning af den hjelte, som anförde svenskarne, samt att det för Sverge hade varit lyckligare, om Norge på grund af Kielertraktaten hade blifvit en svensk provins. Men jag hoppas, att detta högv. stånd ej dåras af dessa motionärens oroliga drömmar efteråt — ty jag år öfvertygad, att hvar och en inom detta stånd lärt sig att tro på en mild och rättvis försyn, som leder folkens öden såsom individens. Jag är öfvertygad, att hvar och en lärt att tro på stora mäns och snillens förmåga att bättre än hopen uppfatta hvad som för hvarje tid är bäst, då de ledas af ömhet för folkens väl och deri söka sin äras odödlighet. Jag är öfvertygad, att få inom detta stånd vilja instämma i skriket mot Carl Johans politik då unionen slöts. Jag är ock öfvertygad, att få vilja instämma i det mer eller mindre högljudda klandret öfver den milde och rättrådige konung Oscars uppfattning af likställighetsgrundsatsen i de Skandinaviska rikenas union och äfven hans högsinta bemödande att tillfredsställa norrmännens länge nog tillbakavisade önskningar i hvad han ansåg stå i full öfverensstämmelse med samma grundsats. Andra må räkna hans minne det till last såsom en svaghet, tro sig statsklokare och mera svenskt sinnade än han. För min del san jag det icke, ty uti ingen punkt af hans högsinta medgifvanden är vår ära, vår frihet orh sjelfständighet för nära trädd, och det vissa är, att insen af nu lefvande slägte kan göra ogjordt hvad han i dessa stycken gjorde under sin korta regesings.id, ty ännu vet jag af honom intet gjordt, som :j i den besvurna likställigheten har sin goda grund. Hvad som vidare är att göra och förbättra må vi se till, men man må dervid ej med ekonomiutskottet underlåta att fråga sig: hvad månde väl häraf blifva len praktiska följden? Må man akta sig för dessa mionsupplösande teorier, som endast framhålla hatet ;.ch bitterheten mellan tvenne folk, som ej kunna iefva utan hvarandra och ännu mindre i strid med varandra. Må man en gång göra ett slut på amalsamationsspekulationerna här och på amalgamationspöket der med ett öppet och ärligt erkännande af ikställighetgrundsatsens giltighet. Om Norge har nycket att eftergifva för Sverge, så har ock Sverge nycket ännu att eftergifva för Norge, men att komoa till en fredlig uppgörelse af dessa frågor och orister i unionen är moraliskt omöjligt på den ;nsidiga basis, hvilken ekonomiutskottet derför upp tällt. Alltså bifaller jag utskottets förslag rörande ny evision af riksakten, men cgillar motiveringen såsom mionsfiendtlig. Kontraktsprosten Källström: Inom det utskott, som haft sig uppdraget det vigtiga förtroendet att förberedande behandla de grannlaga och maktpåliggande rågor, som nu äro föremål för de särskilda rikståndens slutliga pröfning och afgörande, har jag ned den fullaste öfvertygelse och till alla delar unlerstödt det utlåtande öfver den Anckarsvärdska moionen,: hvilket i utskottets närvarande betänkande npehålles, och redan är af det högvördiga ståndet vifallet. Men detta betänkande, i hvad det rörer Anckarwvärdska motionen, anser jag hafva det vidsträckta pmfång, att, sedan utskottet deruti föreslagit rikets ständer att i önskningsväg underdånigt påkalla en dlmän och alla specialfrågor omfattande revision af mionsstadgandena, utskottet äfven bort föreslå riets ständer, att med anledning häraf herr Dalmans nötion, såsom rörande en af de specialfrågor, som ör den önskade revisionen borde blifva föremål, nu cke måtte till någon rikets ständers åtgärd föranleda. Jan hade derigenom undvikit att genom de förveckingar, som den Dalmanska motionens särskilda bevandling redan föranledt och sannolikt än vidare :ommer att föranleda, redan ifrån början motverka ler kanske omöjliggöra önskvärda resultater af den öreslagna och i så många afseenden välbehöfliga reisionen. . Af hvad jag nu yttrat lärer det högvördiga stånlet nogsamt inse, att, om den behandling, som ut: kottets majoritet har egnat ifrågavarande herr Dalnans motion, såsom sannolikt är, vinaer det högv. tåndets bifall, jag icke är nog lycklig att få tillgna mig någon andel i äran och förtjensten afi: etta bifall. Jag måste nemligen lika ödmjukt, som i! ppriktigt bekänna, att, ehuru jag högeligen ogillar ; en bristande grannlagenhet emot Sverge, Svartillg. orges Storthinggjort sig skyldigt genom den pårkade förändringen af Grundlovens 14 S, jag dock i! nnu mera beklagar, att den Dalmanska motionen! lifvit väckt och behandlad i den syftning, såsom kulle det vara icke ens en tvistig, utan allaredo! fjord och afdömd sak, att denna verkligen vore !1 den mening unionel, att dess qvarstående i oför-;: ndradt skick skulle vara ett väsentligt vilkor för!! nionens bestånd. I j Öppet förklarar jag min stora tacksamhet och er!! änsla för den historiska utredning af de uniorella! hållandena, som med så mycken grundlighet och ! kännedom redan vid remissen här inom det högv. l tåndet meddelades och nu ytterligare af utskottet nnes utvecklad i sjelfva inledbingen till utskottets i 1 etänkande, men detta oaktadt har jag icke förmått i! tt från unionell synpunkt deruti fina en för mig: !