Norge i denna väsendtliga punkt, om man förnekar likställighetsgrundsatsen och påstår, att dess förverkligande ej påkallas af den 1815 träffade öfverenskommelsen om full jemlikhet begge rikena emellan, Utskottet kommer slutligen till den grundsats, som utskottet anser böra följas vid en ny revision af föreningsakten. Den lyder pag. 31 ord för ord sålunda: Endast rättvisa grunder lemna utsigt ati vinna syftemålet, och dessa äro hvartdera folkets frihet och sjelfständighet samt okränkta rätt att, i den mån det bidrager till det gemensamma målets vinnande, också ega inflytande på de gemensamma angelägenheterna. Här ligger således grunden, den srättvisa grunden, för den frihet och sjelfständighet, som utskottet vill tillmäta brödrafolket! Den starkares rätt proklameras här såsom den okränkta rätten å ena sidan — men hvad blir då den svagares rätt? Har häpnar jag ö:ver utskottets begrepp om rättvisa grunder, i en sådan fråga, ty med bidraget förstår ju utskottet intet annat än det materiella af penningar, försvarskrafter 0. s. v. Här ligger ock orsaken till den grundfalska åskådning af unionsförhållandet, som förbryllar alla dem, som icke veta mera än hvad penningen är värd. Låtom oss se huru grundsatsen tar sig ut i tillämpningen! Satsen följes strängt och noga på våra sockenstämmor, der hvar och en har rätt till talan efter måttet af hans bidrag till det gemensamma målets vinnande. Satsen följes ock strängt inom våra aktiebolag af samma skäl. Men är de förenade rikeNas gemensamma representation vid unionella frågors behandling en sockenstämma i smått eller stort? År unionen ett aktiebolag, der hvardera parten skall afva gagnet af densamma efter insatsens belopp, eller rätt till inflytande på de gemensamma angelägenheterna efter detta mått? Man bör visserligen ursäkta ekonomiutskottet, som vanligtvis rörer sig i dithörande frågor, att det från det hållet hemtat satsen, men jag har svårt för att förlåta utskottet, att det gjort denna kommunala grundsats till en allmän, praktisk-politisk grundsats, på hvilken de svenska män, som kunna få sig revisionen af riksakten ombetrodd, böra stödja Sverges anspråk. . Enligt ifrågavarande proklamerade grundsats skulle Jag med min lilla debetssedel väga mycket litet mot en biskop i urnan derborta. Enligt samma sats skulle hela högv. ståndet hafva blott en liten bråkdel af hederv. bondeståndets inflytande på de gemensamma angelägenheterna,. Enligt denna sats skulle konungens af Sverge och Norge representant vid den ifrågasatta kongressen vara en obetydlighet, som gerna kunde vara borta för besparings skull. Enligt samma sats skulle norrmännen hafva åtminstone fem sjuttondedelars rätt till deltagande i de förenade rikenas representation inför europeiska statsförbundet, ehuru utskottet, som väl fordrar att de skola betala för sina fem sjuttondedelar, ändå förnekar dem all rätt til det der deltagandet. Enligt samma sats skulle ju konungen hafva blott fem sjuttondedelar af den rätt till användandet af försvarskrafterna i Norge, som han har i Sverge. Kan väl någon menniska då begripa hvarföre utskottet uppställt denna soekenstämmogrundsats såsom den, som af svenska män vid en ny revision bör följas? Jojo —,. Satsen duger nog, men blott för vissa fall,, ty enligt densamma böra norrmännen ej hafva mer än fem sjuttondedelars rätt till inflytande vid thronfölJareval, interimsstyrelse m. m., således just för de vissa fall, i hvilka utskottet förut ej kunnat förneka, att norrmännens likställighet är dem högtidligen garanterad. Om nu grunden är så bräcklig, så måste ju det derpå byggda tornet med sina mot Porrmännens likställighet hotande skottgluggar ramla. Jag har gillat Anckarsvärdska motionens syfte, men jag kunde aldrig föreställa mig, att den skulle framkalla med psssionerna och nationalfördomarne en så olycklig motivering för rikets ständers bifall. , Jag har gillat motionens syfte, emedan jag icke funnit något allvarlig bemödande hos vår regering att bringa till verkställighet de öfverenskommelser, som mellan svenskar och norrmän träffades vid den revision, som riksakten var underkastad under unionskoniitens långa tillvaro från 1839 till 1844, och emedan jag deraf slutat, att de svenska komiteledamöterna måtte hafva gått längre i medgifvanden, än man ur svensk synpunkt kan tillåta, ehuru jag för min del ej vill härutinnan klandra de aktade män, som å svenska sidan deltogo i komitens arbeten och hemställanden. flvad som åtgjordes af denna komite har för de flesta utom utskottet, som trott sig kunna döma i denna fråga, hittills varit en gåta, men detta har icke hindrat utskottet att med framläggande af komitöns åtgöranden i vissa punkter, för frågans bedömander, lägga vigt på några norska komitöledamöters medgifvande, mot hvars giltighet norska folset genom Storthinget protesterat, på samma gång utskottet ställer sig så som ville det förtiga de svenska medgifvanden, som framkallat norrmännens, ehuru utskottet förkastar i ton och sak hvad som å svensk sida medgifvits, på samma gåbg det för sin mening ar fasta på norrmännens medgifvande. Jag vill .cke fälla domen öfver detta utskottets sätt alt behandla den grannlaga frågan. N En ny revision må vara behöflig, men icke kan !en aned hopp om framgång företagas på den unionsiendtliga basis, som utskottet uppställt. Ty den kän!er ) norrmännen, som tro, att de af någon mensklig makt låta sig lefvande drifvas ur den position af ikställighet, som de i 45 år innehaft de jure. Enlast genom likställighet-grundsatsens öppna och äriga erkännande är det möjligt att på fredlig väg somma till tals med norrmännen. Jag begagnar en öregående talares försäkran: förgäfves skall ordolkning, advoka.yr och frasernas tlod häfva denna sanning, Alla tänkande svenska män äro ense derom, att det allra vigtigaste och första, som genom en ny reviston är att söka, är det, att det gemensamma törsvaret må ordnas efter en gemensam plan och att unionskonungen må hafva samma rätt och makt i begge rikena öfver försvarskrafternas användande. I Jjemförelse. härmed äro alla andra punkter, som äro af natur att kunna omtvistas, af underordnad vigt för unionen, Utskottet framhåller ock denna hufvudpunkt. Men med sträng tillämpning af. utskottets relativa likställighetsgrundsats kommer man ej ett tuppfjät mot målet; samma sats leder tvärtom derifrån. Norge måste i denna punkt söka likställighet med Syverge, ty innan detta medgifves, kan icke heller jag erkänna rättmätigheten af Norges anspråk på likställighetsprincipens förverkligande i andra omtvistade punkter. Men jag har den fasta öfvertygelsen, att norrmännen icke skola tveka att i detta ställa sig jemlika, om de icke såsom hittills behöfva atttum för tom tillkämpa sig likställighet, der den med rim och TesOn ej kan dem förvägras, der deras likställighet icke inkräktar på vår frihet och sjelfständighet och vår välförstådda fördel. Huru kan väl näSON tro, att norrmännen skola frivilligt förändra sin grundlag för att i denna för unionen högst vigtiga punkt komma i den likställighet med oss, som vi önska, om vi med denna önskan förena anspråket att i andra punkters förändring hafva ett veto, då dessa punkters förändring icke med nödvändighet förutsätter en förändring af riksakten, i hvilkens förändring vi hafva . talan? Man har både med och utan fog beskyllat norrmännen för småaktiga pretentioner; men svenskarne, de få ej vara småaktiga, utan då de vilja ta. för sig, så böra de göra det i stort och med besked, såvida riksens ständer gilla utskottets motivering, ty enligt denna är. hela nor ska gruni lägen ett fördrag. med Sverge, som ej Så någon Punkt kan . ändras, utan med Sverges våde, och enligt grundsatsen har Norge blott fem sjuttondedelari den gemensamma politiska rätten till inflytande på de gemensamma angelägenheterna. Och detta skulle då vara den statsmannavishet utan svensk hetsighet. till hvilken vi från 1815 upparbeI I f