rogativ, som stäthällareskapet innebär, skulle kunn: minska någon Sverges rätt eller ens i ringaste mår röra Sverge annorlunda än att derigenom möjligen en och annan svensk ärelystnad betoges en i alla fall temligen osäker utsigt till ett lysande och lönandt förtroendeembete — har jag för min del ända frå första stunden icke förmått inse. Satsen är föröfrigt redan mångfaldiga gånger och med bindandt bevisning vederlagd. Jag vill derföre nu blott här vid anmärka, att man ju kunde, i fall Sverges ko nung genom någon grundlagsparagraf berättigade: att till visst svenskt embete nämna en utländning t. ex. En dansk eller tysk iman, med fullkomligt lik: befogenhet påstå, att ändring i ett dylikt stadgande de samtycke från Danmarks eller Ryssland: sida. Det besynnerligaste i hela detta besynnerliga be tänkande är det väldiga språng utskottet tagit emot slutet af sin argumentation, och det svalg, som häri genom befästas emellan den sednare och konklusionen Efter att nemligen hafva förklarat stadgandet icke kunna Sverge oåtspordt. upphäfvas, anser likväl ut skottet det icke kunna dragas under rikets ständer: pröfning, samt att dessa, enär det icke blifvit iriks akten intaget, ej kunna deltaga i beslut om ändring eller upphäfvande af detsamma; men att stadgandet: egenskap att vara en föreningsbestämmelse gjorde att det tillkomme unionskonungen att deröfver slutligen besluta; och att frågan om ändring deruti bör behandlas i samma ordning, som rörande tillämpnin; af andra unionella stadganden varit följd. Här väntar man sig naturligtvis nu, såsom en nödig slutlänk till desså så löst och kontradiktoriskt sammanlänkade satser, ett yrkande om sammansatt statsråd eller någonting dylikt, men finner i stället plötsligen framför sig en anhållan om uppskof. Det synes verkligen som om utskottet under sitt väldiga anlopp emot norska grundlagens fästen, just då det hunnit fram till den egentliga anfallspunkten, gjort en tvär halt, och med en hastig vändning retirerande kastat sig ia i en annan ny position, hvilken emellertid befinnes ännu mindre hållbar än alla de öfriga. Och ohåll bar måste i sanning denna position förekomma hvar och en, som med en smula lugn och oväld vill betrakta saken. Ty när det väl icke lärer ligga inom möjlighetens gräns att den begärda revisionen kan medhinnas, om ens företagas innan det nu pågående Storthingets slut, hvad innebär väl då det här framställda förslag, annat än en underdånig anhållan till Sverges konung, att högstdensamme i sin egenskap af Norges konung täcktes öfverträda 80 i den af honom besvurna norska grundlagen, hvilken, som bekant är, bestämdt föreskrifver, att sanktion eller vägean skall under loppet af samma Storthing meddelas. Och vore väl ett slikt begagnande af den visserligen oinskränkta petitionsrätten värdigt rikets ständer, värdigt trogna undersåtare, värdigt förnuftiga menniskor? Utskottet har här visserligen icke tillstyrkt något enda af de i motionen framställda förslag, hvarken det som afser delgifvandet af Storthingets skrifvelse, eller det som rörer utredandet af frågans statsrättsliga del, eller det hvarigenom Sverges representanter skulle lemnas tillfälle att afgifva utlåtande i ämnet — utan man har, begagnande en för mig obekant motionsrätt, framhaft i ljuset ett splitternytt förslag, nemligen detta om uppskof; men äfven för detta förslag har lagts till grund den oriktiga föreställningen, att stadgandet rörer båda rikena, samt den ännu olyckligare förutsättningen om brödrarikets underordnade ställning. Man har lika litet velat erinra sig, att bland de SS i Norges grundlag, som K. M. i sin proposition af den 12 April 1815 uppräknar såsom egentligen omfattande de ämnen, som vore för båda rikena gemensamma, den l4:de icke igenfinnes, som det i samma proposition afgifna, högtidliga erkännande af grundsatsen om en fullkomlig jemlikhet emellan de båda rikena i alla de frågor, som röra deras gemensamma styrelse. Hvar och en, som älskar sitt fosterland, hvar och en som är vän af unionen samt af den Skandinavi-J. ska nordens sammanhållning och framtida väl, måste djuptbeklaga den agitation, som i denna fråga egt rum. En agitation, alltid betänklig, men dock i viss mån berättigad då den rigtas emot en förtryckande regeringsmakt eller ett öfvermäktigt inhemskt parti, kan deremot aldrig rättfärdigas, då den vänder sig emot en genom frändskap och föreningsfördrag förbunden nation. Och då en nation vill med en annan inleda en traktat eller revidera en redan ingången, så är det väl någonting inom de civiliserade folkslagens historia hittills oerhördt, att den ena kontrahenten börjar med att uppstapla en massa af klagopunkter emot den andra. Sådant brukas visserligen uti krigsmanifester och i de diplomatiska handlingar, som föregä eller beledsaga dylika manifester; men aldrig i fråga om vänskapstörbunds afslutande eller reviderande. På ett dylikt sätt lärer ingen traktat kunna med hopp om framgåug inledas, ingen revideras. Hvad man sår, det får man uppskära; från ogräsfrön uppspirar ingen ren säd, af draktänder inga fridsförbund. Det är med de inre politiska tvisterna som med de husliga; så länge de hålla sig inom en sluten krets, kunna de lätt biläggas; framhafvas de deremot med buller inför verlden och bringas i processform, så kasta de alltid. en skugga på de tvistande. Vaktom oss derföre att inför Europa uppföra ett skådespel, som väl kan förskaffa oss ett visst uppseende, men icke något anseende, och hvars blotta förspel redan sannolikt hos en och annan bland dess stormakter väckt planer och förhoppningar, som äro allt annat än skandinaviska. Ännu ett förhållande af oberäknelig vigt må här omnämnas, ehuru det kan synas vara af smtålig natur; men det är en pligt att häröfver utala sin mening. Det är icke grannlaga, det är cke ädelt att till sin konung, som äfven är regevande i en annan stat, frambära ens en önskan rörande den form, under hvilken han der regerar. En sådan önskan är i högsta måtto obehörig och innebär ett försök att försätta honom uti en viss kriiisk ställning, och likasom vilja förvrida den höga ståndpunkt han till båda folken intager. Det är icke för Norges rätt, m. h., jag här talat; nan lärer nog vestanfjells sjelf veta försvara sina rättigheter: det är Sverges högsta och heligaste inressen jag velat försvara, då jag nu bemödat mig om att varna mitt lands representanter ifrån att öka begå en orättvisa, attgenom en till intet prakiskt resultat ledande åtgärd göra först den så högst önskvärda revisionen, och derpå sjelfva unionen omöjlig. Vi ha kommit in på en äfventyrlig, en vådlig bana; vi befinna oss likasom på en lossnad sbrygga, omgifven af stormfoglars skri, midtibland ipprörda vågor. Låtom oss då ej kifvas med vår nedvandrare på vägen, utan lika vänligt som allrarligt fatta hans hand, och sålunda tillsammans öka hinna det efterlängtade fastland, der en befästad frid och ett sannskyldigt broderskap tillvinka ss en framtid, rik på gemensam, storartad utyecking, sedan alla missljud tystnat, den lumpna brodervisten är vorden en saga, och hvarje bittert minne 1 ikt en elak dröm förgånget. Det är till ett sådant I nål, som jag anser mig äfven i min ringa mån bi-ÅP lraga, då jag nu yrkar afslag på tredje punkten il detta betänkande, (Forts.) I? S Prosteständet. LÅ Kyrkob. Ötterström: Jag börjar med den annärkning, att jag, dertill förhindrad, ej deltagit i tskottets behandling af förevarande frågor. Så vidt man ur det virrvarr af stridiga satser och neningar, som i detta betänkande förekommer, kan åts sig till en ledande hufvudtanke, så är det den, tt jemlikhetsgrundsatsen icke är uttalad i de förewde rikenas unionsakter, att den icke är gällande ch att den omöjligen kan göras, gällande. Pag. 27 es: vuti intetdera af de båda föreningsfördragen, es Grundlov och riksakten, finnes den ifrågava