Jag ser Barsad och Cly, Defarge, La Vengrance, jurymannen, domaren, långa rader af de nya tyranverna, som uppstigit på de gam!as undergång, falla för denna samma vedergälande bila, innan hon slutar sitt arbete. Jag ser en ståtlig stad och ett lysande folk uppstiga ur dennå afgrund, och, i deras kamp för att göra sig varkligt fria, i deras segrar och nederlag, under många kommande år, ser jag denua tidens synder, och den föregåendej tidens synder, från hvilka de förra ledde sitt naturliga upphof, småningom varda iörsönade och utplånade. Jag ser dessa kära vänner, för hvilka jag gaf mitt lif, lefva ett fridfullt, sällt och lyckosamt lif i det kära fäderneslaänd, som jag aldrig mer skall skåda. Jag ser henne med ett litet barn på armen, som bär mitt namn. jag ser hennes fader, lutande, under årens tyngd, men för öfrigt åter sund till själ och kropp, och troget arbetande i sitt välgörande kall, i frid med sig sjelf och hela verlden. Jag ser den gamle hedersmannen, des mångårige vän, efter tio års förlopp, sedan han insatt de kära vännerna till arfvingar af sin förmögenhet, stilla afsomna, för att vakna vid orden: Du gode och trogne tjenare, öfver en ringa tiug hafver du varit trogen; gack in i din herres glädje. Jag ser, att jag förvärfvat mig ett heligt rum i deras hjertan, och i deras barns och barnabarns hjertan. Jag ser henne, ännu såsom gammal gumma, gråta öfver mig på årsdagen af denna dag. jag ser henne och hennes make, efter fulländadt lopp, hvila sida vid sida i deras sista jordiska bädd, och jag vet, att ingendera af dem hölls af den andra i heligare vördnad, än minnet af mig hölls af dem båda två. Jag ser det barnet, som låg vid hennes bröst och som bar mitt namn, blifven man, idka det yrke, som en gång var mitt, och idka det på ett så utmärkt sätt, att hans narön kastar en glans på mitt. Jag ser de fläckar, som genom mitt förvållande komma att vidlåda detta namn, borttagna derifrån. Jag ser honom, en perla bland rättrådiga domare och ktade män, leda vid handen en gosse, som äfven bär mitt namn, och hvars panna och gyllene lockar lifiigt .påminna om henne, till detta torg, då icke vanstäldt af denna dagens fasor, och för honom med innerlig rörelse berätta min historia. Det är någonting vida, vida bättre, det som jag nu gör, än allt hvad jag någonsin tillförene gjort; det är en vida, vida bättre hvila, som jag au går till mötes, än som jag någonsin tillförene känt. Slut.