lasta sina foror. Den heliga Guillotinens prester hafva iklädt sig högtidsskruden och stå färdiga. Kratsch! — Ett hufvud lyftes i vädret, och de stickande qvinnorna, scm, för ett ögonblick-sedan, knappast bevärdigade det med en flyktig blick medan det ännu kunde tänka och tala, räkna ett; Den andra Kärran tömmes och kör undan; den! tredje; skör fram. -Kratsch! — Ochde stickande qvinnorna, som aldrig fälla en maska feller-göra minsta uppehåll i sitt handärbete; räkna ivår. Den förmente Eyremonde stiger ur, och den i lilla :sömmerskar lyftes ur kärran näst efter honom;-Ham har vid urstigandet icke släppt hennes tåliga hand, utan håller henne trogåt såsom Han hade lofvät: Flan ställer flickan med öm omsorg så, att hon står med ryggen vänd -mot den knakande maskinen, som ouppbörligt. stiger och faller, soch hon blickar i hang ögon och tackar honom. . ;Utan ert bistånd, käre fremling, skulle jag Inte varit så lugn till sinnes; ty jag är afnaturer ect litet svagt kräk, en rädd. stackare; och inte skulle jag då varit i stånd att lyfta mina tankar till Honom, som led döden, på det vi skulle här i dag hafva hopp och tröst I våra hjertån, Jag tror visst, att Gud sändt er till mitt bistånd.o Eller dig. till mitt, goda barn, sade Carton. : Håll dina ögon fästa på mig och bry dig icke om någönting atinat. Jåg bryr mig om ingenting, så länge jag håller er band . Och jag skall inte heller bry mig om någonting när jag släpper den, bara de görat-forto De skola nog görat fort. Var inte rädd. De båda stodo i den hasti,t glesnande trängsel af de öfriga offren; men de talade, som om de hade varit der alldeles ensamma. Blick i blick, röst i röst, hand i hand, hafva dessa båda barn. af allas vår moder, annars så vidt åtekilda-och olika, sammanträffat på den mörka stråkvägen för att följas åt hem och hvila: ut i hennes sköte. . sAckt min tappre och ädelsinnade vän, får jag göra er en allrasista fråga? Jag är så fasligt okunnig, och det oroar mig... en liten smul. Säg mig hvad-det är; lilla vän. : Jag har ett syskonbarn, min enda slägting, en faderoch moder-lös flicka, liksom jag, och som jag håller mycket af. Hon är fem år yngre än jag, och bon bor nu hos ett arrendators-folk i södern. Fattigdomen skilde oss åt, oeh hon vet ingenting om mitt öde — ty jag har inte lärt mig skrifva — och om jag också kunde skrifva, hvarför skulle jag