Aftonbladet – 19 mars 1860, sida 2

neter, nette det, Allenast man i ena vägskalen hade Norge, kunde man gerna lägga i den andra Finland, Pommern, Riigen och till på köpet några säckar guld, några kannor blod, upphemtadt från slagfältet. Vågskålen med Norge stod ändå som vore den fastnitad) vid jorden. Sådant var förbållandet den ti-1 den, sådan den illusion, hvaruti vårt land invaggades, och öfver vaggan spände hofsmickret och ett bedraget folks blinda afgudadyrkan sitt flor, för atticke någon näsvis fluga skulle väcka den slumrande. Men under det vi sofvo, utvecklade sig Norge med en förvånande växtlighet; från Storthing till Storthing tog det fasta på sin frihet och sträfvade: att bli en aktad medlem af det europeiska statsförbundet, och just som vi började gnugga oss i ögonen, ty man kan icke sofva i evighet, hörde vi till vår stora öfverraskning, hurusom Norge med stöd af sin grundlag förvärfvade sig den ena rättigheten -eller fördelen : efter den andra. Men alla dessa rättigheter och fördelar ansågo vil såsom obilliga och Sverges rätt förnärmande anspråk just till följd deraf, att vi icke ännu uppfattat grunden för dem, eller att Norge, i stället för att, såsom vi inbillat oss, vara ett eröfradt land i ett slags provincialförhållande till Sverge, tvärtom var ett rike, som, ehuru under. samma krona som vi, likväl hade sin egen konstitution, och denna till och med vida bättre och friare än vår. Så uppkom det första missnöjet med Norge, och nödropet blef nästan allmänt när Norge fick sin egen flagga. Det var ju högst obilligt att ett land, som hade en handelsflotta dubbelt så stor som vår, skulle få sin egen flagga. Så an-) sågo vi det vara, vi som för vårt eget riksvapen gjutit strömmar af blod på slagfältet. Men saken var den, att vi med blicken på det förflutna började väga våra vinster och förluster mot hvarandra, och när vi funnit att vi för vår egen del vunnit nästan intet, men förlorat så mycket, sökte vi någon att anklaga derför, och i vår yrvakenhet vände vi oss mot Norge, liksom var det Norge som uraktlåtit att återge oss Finland — Norgel som bortslumpat Pommern och Riigen. Men viljen I anklaga någon, mina herrar, så anklagen skuggan i Bernadotteska grafkoret, men icke ett land, som har den stora förtjensten att för-1 svara hvad det eger. Äfven vi ha egt en verklig: fri statsförfattning, nemligen den af 1720. Men den läto vi ryckas ifrån oss, utan att en klinga blottades till dess försvar, utan att en arm höjdes för densamma. Dock betydde det der missnöjet mindre så länge det endast förspordes i tidningarna samt man och man emellan, och det var nära att alldeles dö bort, då dessa olycksaliga riddarhusmotioner sågo dagen endast för att bringa mörker och förvirring i allas sinnen. Obegripligt att man kunnat misstaga sig om deras rätta karakter! De hafva utgått från detta riddarhus, som i Norge icke får finnas; de understödjas ifrigast af denna prelatur, som i Norge icke får någon makt; de bära dessutom dragen af den gamla kabinettspolitiken : man vill så gerna förminska Norges demokratiska styrka, men likväl derstädes. bibehålla sin po: pularitet, och derföre skall man skjuta framför sig ett helt folk, obekymrad om den oenighet man derigenom åstadkomna er, väl vetande att det är i folkens oenighet som konungarnes styrka ligger. Detta har man ej insett eller velat inse. Jag fritager dock från dessa intriger mina gamla politiska vänner, till hvilka jag förr så gerna lyssnat. , -De representera den 8, k. rena svenskheten?, de bära den blågula fanan, och nog är den vacker den. Men sliter man från denna fana de rättvisans och sanningens emblemer, som våra fäder fästat vid densamma och som förde med sig segerns lager och Guds välsignelse, då — då blir den endast en färgad trasa, af folken missåktad, af himlen öfvergifven! Hr Björck, min eljest så utmärkte ståndskamrat, finner icke mindre än 40 å 50 paragrafer i Grundloven vara af fullkomligt unionell natur. Om så är, hvad är då den egentliga riksakten? Eller är meningen att Norge har tvenne särskilda riksakter. Men hvar har det då sin grundlag? Hvar är Grundloven! Lös mig den gåtan den som kan! Jag tycker just hvad norrmännen skola bli storögda, när de, som i nära 50 år med stolthet öfverräknat paragraferna i sin Grundlov, seende i dem sin frihets fasta värn, nw helt oväntadt se huru Sverge på icke mindre än 40 å 50 förut dkända vägar tränger in i Norges statslif. Det är ju detsamma som att skjuta Sverges gräns in i halfva Norge. Nåväl, mina herrar, sedan vi nu skickat paragraferna såsom förbud, kunna vi ju nästa vår komma efter sjelfva, för att presentera för Norge — hvad? Kanske vår adel och vårt prestestånd? Och man tror att detta sätt att behandla Norge skall förmå detsamma till de frivilliga eftergifter vi fordra. Samma varelse, som man skonlöst drager vid håret, begär man af, att han af god vilja skall kyssa ens händer! På det sättet dresserar man djur, men icke folk och allra minst sådana folk sow en gång smakat frihetens behag, sjelfständighetens sötma. Nej, mina herrar, jag ser splitets och hatets tistlar ånyo vårdas af beställsamma händer. Men när tvenne smärre folk lefva i osämja och strid, och dessa folk till granne hafva en mäktig envåldsstat, då är faran omätlig och historien visar oss följderna deraf. Det gamla Greklands stater tvistade på unsefär samma sätt. Athen med-sin höga kul ur pockade på öfverhöghet öfver de andra staterna, som å sim sida icke hade mindre anspråk. Men bäst de tvistade, kom Macedonien med sin Alexander i spetsen och lade i eviga bojor Greklands frihet och med denna en kultur, som var forntidens ljus och äral — lade dem så, att de aldrig reste sigjs mera, ty det land, som burit så mycket skönt, 1: idelt och stort, är numera knappast annat)h in sjöröfvares nästen. 8 Manadnanion finnadg or mar mon tokao äv det IN RR a få oa a en a ER tr ee mt fa frn UA GA VA