Aftonbladet – 19 mars 1860, sida 2

MUMHUIIIB GL. Ul VIL, BRM MUCH SVvaR VBG Ila bly sas. Tillstyrkte ståndet att antaga hr Ribbings förslag. Biskop Mfillen förklarade, att utskottet trodde, det ständerna skulle bifaila denna fråga, utan att få unionshandlingarne tryckta. Orsaken till de många reservationerna mot detta förslag var ordet shemlighetsmakeris. Ingen ville beskyllas för något sådant. I Norge äro de utgifna under hand och finnas ej i bokhandeln. De äro för öfrigt så vidlyftiga, att man afskräcktes för det stora arbete, som med deras utgifvande skulle vara förenadt. Tillstyrkte bifal. Doktor Säve instämde med kyrkoherden Ternströms Trodde, att, om dessa handlingar blefve utgifna, de skulle lära den svenska allmänheten, hvilka frågor som blifvit å svenska sidan väckta. För sin del hade han haft nog af de smakbitar, som utskottet meddelat. Yrkade afslag samt antagande af hr Ribbings motion. Kyrkoherden Otterström. Ville att unionshandlingarne skulle tryckas, på det att allmänheten måtte få veta, huru de svenska ledamöterna i unionskomiten uppfattade denna sak. Talade för afslag till betänkandet i denna punkt samt antagande af hr Ribbings motion. Ståndet biföll utskottets afstyrkande förslag. Tredje punkten, tillstyrkande, i anledning af hr Dalmans motion, satt ständerna måtte hos K. M:t i underdånighet anhålla, att den af norska Storthinget, för dess del beslutade ändring i Norges grundlag, hvarigenom det i samma grundlag intagna unionella stadgande, att till ståthållare i Norge kan utnämnas antingen en norrman eller en svensk, skulle komma att upphäfvas, icke måtte af Kongl. Maj:t till pröfning företagas förr än i sammanhang med de förändringar af eller tillägg till föreningsbestämmelserna, som af den begärda revisionen kunna föranledasn, föredrogs härefter. Vi redogöra här i största korthet för diskussionen deröfver, och skola sedermera utförligare meddela ett och annat af yttrandena. Prosten Källström, att han ansåg denna fråga rent norsk och att Sverge fördenskull ej hade med densamma att befatta sig. Konungen kan afslå den nu föreslagna anhållan, utan att han derigenom öfverskrider sin konstitutionella rätt. Han kunde ej gilla mycket af utskottets motivering, men hade ej reserverat sig mot beslutet, emedan hans åsigter möjligen ej hafva objektiv giltighet Kyrkoherden Otterströn ansåg, att om konungen bifaller ständernas anhållan, så inmefattas i detta bifal ett afslag till norska Storthingets beslut, och kunde derföre ej gilla utskottets förslag. Ville att ståndet skulle lemna motionen utan afseende och afslå betänkandet. Kyrkoherden Ternström trodde att hela norska grundlagen är af traktatmässig natur, men tillika mycket vigtig, så att man borde gå försigtigt till väga med sitt beslut. Önskade bifall till förslaget. Biskop Björck ansåg den Dalmanska motionen ej af-synnerlig vigt. Man hade från denna speciella fråga kommit in på den allmänna eller principala. Trodde frågan i viss mening vara unionell, ifall 14 i Norges Grundlov har tillkommit genom unionen. Han kunde ej biträda utskottets förslag, utan yrkade afslag å detsamma. Prof. Lindgren sade sig vara förundrad öfver att denna fått stå qvar; ty den erinrar Norge om att Sverge hade: makt att diktera unionsvilkoren. Han ansåg billigt att en eftergift göres, ehuru den ej är någon rättighet å Norges sida. Var belåten med utskottets förslag, men ville hellre haft så, som utskottsafdelningen föreslog att, ifall uppskof ej kunde ske, frågan afgöres i svenskt och norskt statsråd. Prostarne Colln och Almqvist ansågo denna vigtiga fråga vara: af unionel natur, och att svenska ständerna fördenskull vore berättigade att derom yttra sig. De önskade att unionskonungen skulle afgöra densamma och önskade bifall til förslaget. Prof. Agardh trodde, att. föreningen uppkom genom ett kontrakt mellan Sverges konung och Norges Storthing, samt att svenske konungens rätt att inblanda sig i denna grandlag nu hade upphört. Kunde dåej inse, huru ständerna voro berättigade att begära ett sådant åtgörande som detta. Den nyvalde norske konungen gjorde i den norska grundlagen det förbehåll, att, emedan han var helt och hållet okunnig med det norska folket, han skulle hafva rätt att nämna en svensk till ståthållare, alldenstund han bättre kände det svenska folket, Han förstod ej att svenskarne skulle kunna finna sig förnärmade om detta embeto upphäfdes. Yrkade afslag, emedan förslaget till sin princip var för Norge förnärmande. Biskop Anjou, Då unionen är ingången emellan Sverges konung å ena sidan samt Norges Storthing å den andra, så kan ej någon punkt, som angår denna union, upphäfvas, utan genom båda kontrahenternas medgifvande. Talaren ansåg derföre Sverges ständer fullt befogade att i denna fråga sig yttra, hvarföre han röstade för bifall till utskottets hemställan. Doktor Sandberg beklagade att den norska grundlagen vore sådan, att om Sverge skymfades, misshandlades och fördenskull måste börja ett anfallskrig, för att fordra upprättelse, så skulle Sverge ej erhålla någon hjelp från Norge, ifall Storthinget nekade, hvilket det kan göra enligt 25 S. Han ville bifalla utskottets förslag, ehuru han trodde, att man hade litet att vänta af detsamma. Biskop Millen ansåg denna fråga unionel; ty konungen framläde Norges grundlag för 1815 års ständer, och norrmännen hafva sjelfva medgifvit att föreningen är unionel. Den Dalmanska motionen hvilar på den förutsättning att ständerna hafva rätt att besluta i denna fråga; men den åsigten har han aldrig kunnat antaga. Om denna motion hade kommit ensam, hade han afslagit den; men då frågan om en revision blifvit bifallen, vill han bifalla densamma. Riksarkivarien Nordström skulle ej hafva afslagit motionen i fall den varit ensam. Norge harvalltid ansett, att det funnits några unionella punkter; men då frågan kommer från dem sjelfva att upphäfva en sådan, neka de att sådana finnas. Ett sjelfständigt folk är herre öfver sin egen grundlag, men det är ej en sådan sjelfständighet) som Norge eger. Hvarje eftergift förer stegvis till upplösning. Någon broderlig sinnesstämning finnes icke, ty den måste allör rg reciproc. Önskade bifall till förevarande örslag. Professor Carlson förklarade att han vidhölle sin vid remissen uttalade mening. Alla mot denna mening gjorda invändningar hafva stödt sig; blott på slutledningen; men det måste finnas något formligt stadgande, som säger att Sverges medverkan fordras. Falaren hade ej kunnat finna det ställe, der det bestämmes att, då norska grundlagen skall förändras, Sverge måste vara med. Ansåg de stadganden, som innas i riksakten, unionella, men ej andra. Yrkade fslag å betänkandet. Det i denna punkt gjorda illstyrkande blef härefter af ståndet bifallet. Fjerde punkten, tillstyrkande en af riksdagsfullnäktigen Anders Jonsson väckt motion, att rikets tänder måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t uttala den önskan, att förslag till ordnande af le ömsesidiga handels-och rättsförhållandena kunde ör de förenade rikena varda antagna, samt anhålla utt Kongl. Maj:t täcktes häråt lemna nådig uppnärksamhet och, då Kongl. Maj:t så lämpligt finner, idtaga åtgärder till förverkligande af rikets stäulers önskningar i dessa hänseenden blef utan dis-ussion bifallen och åskildes ståndet kl. 10 efterniddagen. Bondeståndet. , Då behandlingen af norska frågan i Lördags afton ter företogs, uppträdde först Sven Heurlin med skärpa ör samma åsigt, som han uttalat då det var fråg m remiss af hr Dalmans motion, och betecknade; om ryskt maner att vilia ingripa i brödrafol