Aftonbladet – 17 mars 1860, sida 1

ME SiS UTA ; ;Jag är fullt förvissad, berr Cruncher,, svarade miss Pross, att ni aldrig skall göra et mer, hvad det nu än må vara, och jag er er, att icke göra er det onödiga besväret KA säga mig hvad det är. Nej, miss, genmälde Cruncher, ni behöfver inte veta hvad det är. För det andra: dm: det stackars folket kommer lyckligen unran, så vil jag allri mer kälta på hustru min för hennes läsningar. : Jag kan naturligtvis icke veta hvad det må vara, som er fru läser igen för erv, sade miss Pross; men utan tvifvel har hon dertill sina goda. skäl och orsaker. — Ack, ack! mina käre vänner! Gud hjelpe och beskydde mlI Jag går så långt i texten, fortfor Cruncher, som ådagalade en ganska vådlig benäsenhet att hålla ett ordentligt predikstols-tal, se jag säger och bedyrar — och må ni sjelf säga hustru min att dessa voro mina ord — att jag nu fåt helt andra tankar beträffande Donner läsningar, önskandesaf allt mitt hjerta, t hustru min i denna stund hölle på med m. ;Låt oss hoppas det! sade den gråtande miss Pross; låt oss hoppas det, käre Cruncher, och att allt går henne väl i hand der2 , I Gud förbjude, fortfor Cruncher med stigande högtidlighet, stigande långsamhet och stigande benägenhet att aldrig sluta — Gud förbjude att någon af mina margfaldiga synder i tankar, ord :och gerningar måsde varda hemsökt på det der stackars folket! Gud förbjude det! borde vi alla läsa, om en tocken läsning vore görlig, för te få dem helbregda ut ur thenna nödena. Gud förbjude det, miss. Ja, ja .. .. bjude det; amen! Detta var nu det kraftiga slutord, som den vältalige Crurcher grep till, sedan han en stund stått och furgäfves letat efter ett annat. Fru Defarge, som under tiden tillryggalade den ena gatan efter den andra, nalkades nu allt närmare och närmare. Om vi någonsin komma tillbaka till vårt kära