Aftonbladet – 17 mars 1860, sida 1

MM oro SN GFru Defarge gjorde en lätt hviftning med Handen, för att antyda att hon hade hört, och att väninnan kunde lita på, att hon icke skulle försinka sig, och traskade sedan af i smutsen gatan framåt och förbi fängelsemuren. La Vengeance och jurymannen blickade efter henne, då hon gick, och kunde icke nog berömma hennes vackra växt och hennes hjertas egenskaper. ; Det var på den tiden icke få qvinnor, på hvilka tidsanden hade tryckt en gräsligt vanställande stämpel; men bland dem fanns väl ihgen mera fruktansvärd, än den samvetslösa qvinna, som nu vandrade gatan fram. Utrustad af naturen med en stark och oförskräckt karakter, med ett skarpt förstånd och en aldrig sv kande rådighket, med en oböjlig viljekraft, och med detta slags skönhet, som ieke allenast meddelar en stark sjelfkänsla åt den dermed begåfvade, utan äfven utöfvar en beherrskande inflytelse på andra, skulle den jäsande tiden hafva höjt henne till en utmärkt plats under hvilka omständigheter som helst. Men allt från sin barndöm inbyrd med en djup känsla af liden misshandling, och med ett inrobtadt hat till adeln, hade hennes lefnadsöden uppfostrat henne till en tigrinna. I hennes bjerta fanns icke ringaste spår till medlidande. Om denna dygd någonsin hade funnits hos hbnne, så var bon nu åtminstone fullkomligen utplånad. Det betydde för henne mindre än intet, att en oskyldig man skulle dö för sina förfäders sysder; hon hade för sina ögon icke honom, utan dem. Det var för henne mindre än intet, satt hans hustru skulle: blifva enka och hans barn: faderlöst; detta var ännu ett alltför ringa straft, emedan de voro hennes naturliga fiender och hennes rof, och sådana hade ingen rättighet att lefva. Alt vädja de till hennes medlidande var fruktlöst till följd deraf, att hon icke hade något sådant, icke ens med sig sjelf. .Om-hon hade fått ett bantsår i någon af de många störa och små ba? taljer, i livilka hon hade dältigit, så skulle hon alls icke bafva känt någoh medömkan