Aftonbladet – 16 mars 1860, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Nytt uppslag i den norska frågan. Under denna titel läser man i en insänd uppsats till Norrköpingskuriren följande grymma ironi: Då, för ungefär en månad sedan, ins. häraf på en affärsresa passerade Snattrabo gästgifvaregård, kom han att blifva vittne till en händelse, som under den nu pågående striden om de norska anspråken, utgör ett vigtigt bidrag och som sådant förtjenar en på handlingar och internationella öfverenskommelser grundad noggrann utredning. Under det att mina hästar förspändes, kom en annan:;resånde, som man på uttalet kunde igenkänna som inörrmaån. Han möttes af hållkarlen — en ganska upplyst man, emedan han tio år varit åkardräng i sjelfva :bhufvudstaden — och norrmannen befallde, (en norrman, 4 Sverge!!!) fram hästar. Hållkarlen, som följer med sin tid och som dessutom är intagen af en sann och upphöjd nationalstolthet, nekade norrmannen .att få hästar. Denne åter svor och pesterade och påstod att han hade rättighet att genast få dem. Striden höll på att urarta, då jag ausåg mig böra träda emellan. Jag talade derföre vid hållkarlen och gillade högligen hans åtgärd att icke af skamlig undfallenhet lemna hästar åt en norrman; men sade honom tillika att denne norrman, vid detta tillfälle, borde betraktas blott som resande, och fastän man väl, kunde låta norrmannen såsom sådan få sitta qvar på Snattrabo, så måste man ändå, då han betraktades som resande, fortskaffa honom. Hållkarlen fann snart det logiska i denna. framställning och framskaffade slutligen bästar. Dermed var dock ej norrmannen tillfreds, utan klagade i dagboken och för att råga måttet kallade han de något småväxta och klena hästarne för vbondkrattor. Denna händelse har gjort att jag kommit att närmare studera Sverges och Norges inbördes förhållanden. : Det är klart att vedernamnet bondkrattor. från en norrmans mun är en grof förolämpning så väl mot det Hedervärda bondeståndet, som ock ett djerft anfall mot den svenska hästafvelns heder — att icke nämna de arma djuren, som, utkörda redan fö.ut, fingo till lön oqvädinsord. I en internationel fråga måste man hålla sig vid fördrag och handlingar — det är ej nog med att man praktiskt utför en idå eller gör en rättelse af något gammalt missgrepp, utan detta måste rätta sig efterspapperen, äfven om dessa göra all rättelse omöjlig. Jag studerade således riksakten och öfverenskommelsen i Moss etc. etc., men fann ingenstädes att Sverge medgifvit norrmännen att oqväda svenska hästkreatur., Ja — det finnes ingen svensk författning som tillåter oss sjelfva att begagna ordet bondsrattav, och.då-är det väl klart att det ännu mindre ir tillåtet för en norrman. Händelsen bevisar dock ill hvilken grad af öfvermod vår eftergifvenhet oringat norrmännen. Man kan till och med befara att landshöfdingembetet, af courtoisie för norrmännen, bötfäller den venske hållkarlen. Vi få sel