Aftonbladet – 16 mars 1860, sida 2

med mera sådant; en liten by, allter af aflöfvade träd. Äro postiljonerna förrädare? Föra de oss tillbaka samma väg? Gud vare prisad! Nej: En stor by. Titta tillbaka, för all del, och se efter om man förföljer oss! Tyst! Här är postgård. ; I sakta mak utledas fyra hästar; vagnen står både länge och väl på den lilla bygatan, utan hästar; det: ser ut, som om han aldrig skulle komma i gång igen; i sakta mak förer man fram de nya hästarna, en 1 sender; i sakta mak komma dranglandes efter dem dej nye postiljonerna, sugande och strykande på snärtarna af sina piskor; i sakta mak räkna de förra postiljonerna sina skjutspenningar, addera rasande, och påstå att de fått för litet. Under allt detta klappa våra svällande bjertan fortare, det snabbaste traf af de snabbaste hästar, som någonsin spänts för en postvagn. — Ändtligen sitta de nya postiljonerna i sadeln, och de gamla försvinna ur sigte. Vi ha hunnit ut ur byen, uppför backen, och utför backen, och kommit ner på den sumpiga slätten. Plötsligen ropa postiljonerna ifrigt åt hvarandra, och hästarne hållas in så häftigt, att de nästan sättas på bakbenen: Vi äro förföljda! Hollah! Hör på, i vagnen der! Så öppna då munnen, för f-n i våld! Hvad är det om? frågar Lorry, i det han tittar ut genom vagnsfönstret. Hur många var det, sa dåm? Jag förstår icke hvad ni menar. Hur många var det, sa dåm på sista posthållet, som gick till döden i dag? Femtiotvå.n Det var så jag sa. En vacker klunga! Medborgar-kamraten här disputerte och sa, det var bara fyrtitvå, san; tie hufvun till är väl någonting te hålla på. Guillotina går