Aftonbladet – 16 mars 1860, sida 1

re 18. Somliga jemrade sig och voro ien ouppörlig irörelse; men dessa voro får De flesta af em voro tysta och stilla, med ögonen fästa På golfvet. Som -han nu stod der vid väggenien mörk Yrå, under det några af de femtiotvå fördes Nn efter honom, stannade en förbigående perSon för att omfamna honom såsom -en bekant. Fruktan att bli upptäckt väckte hos honom en häftig hjertklappning; men mannen lemnade honom genast. Det var icke mer än ett par minuter derefter som en ung flicka, Späd, och liten till växten, med ett älskligt, Magert ansigte, i hvilket intet spår till lifsfärg Syntes till, uppstod från sin stol. der hon hade suttit icke långt ifrån honom, och kom för att tala med honom. Medborgare Evremonde, sade hon, i det On vidrörde honom med sin kalla hand, Jag är den stackars lilla söm rerskan, som var er medfånge i La Force. Han mumlade: Jag känner igen er. Hvad var det nu igen ni var anklagad för?s Delaktighet i en sammansvärjning. Fast Gud i himmelen vet, att jag aldrig varit med 1 någon sådan. Är det rimligt det? Hvem skulle det falla in, att sammansvärja sig med en liten svag stackare som jag ? Det sorgsna leende, hvarmed hon sade detta, rörde honom så, att några tårar tillrade ner från hans ögon. Jag är inte rädd för att dö, medborgare evrmonde, men jag har inte ondt gjort. Jag vill gerna dö, om republiken, som skall bereda oss fattiga så mycket godt, kan ha nåZon nytta af min död; men jag. förstår inte hur det kan vara möjligt. Ett sådant litet svagt kräk som jag! Det, var den sista företeelse på jorden, som kom att. värma och lifva hans hjerta, och