MSDN cc MLEILIER FAR VIIEge, KAVGTALLN AVERIGSMVA oc Ber seende till talarens lågmäldhet, kunde uppfatta, ansåg talaren det af högsta vigt för hela landet att icke staten i detta fall föreginge med exempel af öfverträdande utaf sina egna lagar, och att den icke så skulle vårda de materiella intressena att den helt och hållet glömmer de andliga. Derpå erhöll hr C. Tham ordet och förordade på det varmaste friherre Posses motion. Talaren frågade huru det skall blifva möjligt för presterskapet att kunna undervisa folket, om staten låter lokomotivpipan hvissla när klockorna ringa till sabbat, och låter materialismen spänna lokomotivet för trängen samt draga folket ut från sabbaten för att föra dem till allt annat än dygd och goda seder. Hvad skall presten då göra? Skall han kasta Guds ord på landsvägen och tro att lokomotivet vänder om igen för att plocka upp dem? Man har sagt att tidens anda icke medgifver sådana inskränkningar i friheten att begagna söndagen huru man behagar, — det är möjligt, men derföre borde man genom sabbatens helgande gifva kraft åt tidens anda, i stället för att smickra den. Nu ärtiden just iovne till ett sådant stärkande, så att man inte mera än som redan skett låter sedlighet och gudsfruktan förfalla. Den andliga oro, som genomgår tiden, kan endast stillas genom sabbatens helighållande, och att detta äfven är folkets tanka, bevisas bäst af de petitioner, som inkomma från de trakter, der jernvägarne redan äro i gång. Det är sannt att man icke genom lagstiftning kan uppväcka kristendomen, men man bör kunna fordra att staten icke heller genom lagstiftning skall förstöra den. Talaren öfvergick sedan till ett skärskådande af de följder, som en annan ny lag haft, nemligen den om näringsfriheten, och kunde icke dölja hvilka nedslående verkningar den utöfvat åtminstone inom hufvudstadem. Den har gjort handtverkslärlingen i hög grad utsväfvande och osedlig samt stört det patriarkaliska förhållande, som förut varit rådande hos den näringsidkande delen af befolkningen. Talaren slutade med att påminna det frågan om utvidgad religionsfrihet snart skall förekomma; den skall framkalla stora rörelser, men detta är icke något ondt, ty der stora rörelser framgå, der framgår också Kristus; men talaren ville lägga på ståndets hjerta nödvändigheten att då hafva sabbatsdagens helgande fastställdt och skärpt, på det att icke försöken sedan måtte mötas med de ned slående orden: Det är för sent! Yrkade återremiss. Grefve Liljencrantz ingick först i en längre granskning af utskottets motiver, och fann sjelfva frågan sönderfalla i tvenne delar, den medborgliga och den kristliga. Talaren ansåg. att om vi äro angelägna att se sedelagens bud tillämpade på vår verldsliga existens, så måste deras tillämpning väl icke vara öfverflödig för vår andliga. Vv hafva ändtligen, efter många strider, kommit till rätta med bränvinet, Sverges olycka och vanära under så långliga tider. Kommunerna hafva fått sig rättighet medgifven att göra sig af med krogarne, och de hafva begagnat sig deraf på ett sådant sätt, att inom talarens län endast 3:ne sådana finnas qvar på all männa vägar. Nu åter vill man, kommunerna oåtsporda, tvinga dem att vid hvarje jernvägsstation inrätta icke allenast en krog, utan, hvad som värre är, en massa af lönnkrogar. Man säger visserligen att polismakten skall kunna afstyra alla tillfällen till oordningar vid dessa stationer, men talaren hemställde huru detta skulle kunna gå för sig, då hvarje länsman inom sitt distrikt får kanske tvenne sådana stationer. Om han också kan upprätthålla ordningen vid den ena, hvilket redan är problematiskt, huru skall han, utan att tvådela sig, kunna göra det vid den andra? Jordegaren sedan, hvad skall hans ott blifva? Han är skyldig att afstå behöflig jord ör statens räkning, men är han också skyldig att emottaga alla konseqvenserna af denna inrättning, i det att städernas pöbel skall öfverssvämma hans egor? Han försöker som god husbonde att vaka öfver sina underbafvandes goda seder, att sprida ordning ibland dem, och nu skall han tvingas att taga emot jernvägsstationen, som förstör all den möda han nedlagt. Och hvad skall regeringen göra, om en kommun, ledsen vid att under gudstjensten öfversvämmas af stadens pöbel, begär utaf henne att få njuta sin sabbatsfrid? Skall hon kunna svara nej? Skall, om den ene vill ega rätt att öfverträda sabbatslagen, icke den andre ega rättighet att njuta den i frid? Talaren påminde om huru stora skäl vi ega att vara tacksamma mot försynen för det ljus och den frihet vi ega i andliga ting, medan andra natiover ännu i dåg sucka under prestvälde och förtryck. Och denna vår frihet har icke kostat en enda svensk mans blod, medan i andra länder åter tusentals offer blödt och lidit för en frihet, som de ännu icke kunnat tillkämpa sig. Är icke denna försynens nåd värd någon tacksamhet, och huru kunna vi bättre bevisa den än genom sabbatens värdiga firande? Man har sagt att i andra länder går det så till, som man nu vill hafva det här, och att vi icke böra stå efter andra nationer. Talaren trodde dock, att i-en sådan efterapning vore för oss ingen ära att söka, snarare deruti att söka bibehålla det gamla rykte, som svenska folket förr haft om sig, att vara ett allvarligt uch sedligt folk; ty när vi gjorde skäl för detta rykte, så var vår nation stor i handling och aktad af de öfriga folken. Yrkade återremiss. Uti detta yrkande instämde hr N. Tersmeden, som derigenom ville sätta utskottet i tillfälle att bättre och mera moget öfverväga ärendets stora och allmänna vigt. — Aftonens öfverläggning öppnades af hr Estenberg, som väl, efter förmiddagens belysande diskussion, icke ansåg sin svaga stämma behöflig för att framställa det vigtiga.i denna sak, men som ändå icke ville med tystnad förbigå en lifsfråga sådan som denna. Ansåg den afgud, till hvars dyrkan vi förfallit, bära namnet jernväg, och fann denna afgud lika farlig som Moloch och den gyllene kalfven. Att icke lagstifta i en sådan sak, vore att lägga ut snaror för folket för att få dem att glömma Guds ord och hans eviga lag för några stunders orena nöjen. Utskottet hade icke, enligt talarens åsigt, kunnat framkomma med något enda giltigt skäl mot friherre Posses motion; det har kringgått densamma och har icke kunnat neka den sin högaktning. Orsaken till afstyrkandet fann talaren ligga uti en viss patriotism eller nlantropi, som vill att folket skall få roa sig, och att statskassan skäll fyllas på bekostnad af sabbatens helgd. Det finnes statsmän, som anse fyllda skattkamrar och högar af guld och silfver för det förnämsta af allt; men vill man endast sådant, så blir det mera till landets fall än till dess gagn. Man kan ju då också öfverträda det första budordet, lika väl som det tredje, för vinstens skull. Vår Herre har gifvit oss så mycket godt, bevisat oss så mycken nåd, att vi gerna kunna offra honom 7:dedelen af vår vinst, och gå vi icke i förbund med vår Herre för att bygga våra jernvägar, så bygga vi dem fåfängt och de blifva oss till ingen välsignelse. Sedan talaren uppläst prosten Emanuelsons reservation, slutade han med att begära afslag på utskottets förslag. Hr S. G. von Troil erhöll derefter ordet och yttrade, att han, ehuru ogerna han för sin del deltoge i de religiösa strider, som ega rum hos ridderskapet och adeln, så fann ban sig dock af sin pligt uppmanad att här vidlag yttra sig. Den stormlöpning som af flera talare gjorts mot utskottets förslag, fann talaren grunda sig på 2:ne oriktiga förtsättningar, den ena att söndagsbantågen medföra osedlighet och oreda, den andra att tjenstemännen derigenom hindras att till kyrkogång använda helgedagen. Båda äro fullkomligt falska, åtminstone i fråga om statens södra stambana. Hvad först beträffade den uppståndna osedligheten, så hade talaren motsatt åsigt och erfarenhet. En talare hade sagt att jernvägsstationerna vore lika många krogar, men detta kom sig tydligen af obekantskap med förhållandena, ty jernvägsstyrelsen ingick redan i början till K. M. med anhållan om att all utskänkning vid dessa stationer skulle vara