Hvad beträftade den meningen att bantagen skulle locka folket ifrån kyrkan, så kände talaren speciellt, att en hel mängd Malmöboer om -söndagarne resa n till Lund, för att i dess herrliga domkyrka öfvervara predikan, och hade af en person, som i somras for på Köping-Hultbanan, hört att vid en station en hel massa landtfolk följde med tåget till Fellings:ro kyrka, af det skäl att deras egen sockenkyrka stod under reparation. Man har vidare sagt att jernvägspersonalen skulle vara hindrad att bevista gudstjensten. Men vid södra jernbanan finnas fyra lokomotivförare, och tvenne lokomotiver endast äro på söndagarne i gång, således hafva dessa ledigt hvarannan söndag, och på samma sätt konduktörer och andra tjenstemän. Banvaktarne äro lediga hvar tredje söndag, och stationsinspektorerna likaså, och som talaren således icke har sett och icke kunde förutse några vådliga följder af söndagstågen, så önskade han bifall till utskottets betänkande. Grefve C. EH. Anckarsvärd uppträdde derefter, och trodde icke att man med skäl kunde förebrå honom att han plägade misshushålla med ståndets dyrbara tid; han skulle hafva afhållit sig från att uppträda äfven nu, men då anfallen mot utskottets förslag varit så kompakta, och nu först blifvit brutna, ville han äfven yttra några ord. Talaren hade alltid Haft till princip att man borde lagstifta endast på grund af vunnen erfarenhet, och önskade att detta måtte blifva fallet äfven nu. Att ifrån predikstolen ifra mot sedeslöshet, är i sin ordning, men att i en riksförsamling vilja påstå att ett och annat jernbanståg på söndagen vore en synd, fann talaren orimligt. Det kan väl ingen vilja påstå att hvila endast innefattas uti läsning och andakt, ty förströelsen är ju också en hvila, och kan icke anses för sedeslös endastsom sådan. Ångbåtsfärderna hade, talaren veterligt, icke föranledt någon sådan sedeslöshet, och talaren kunde icke förstå hvarföre jernbanstågen mera sKulle göra det. Trodde att dessa nöjen i allmänhet mera förädlat än förderfvat folket, och så blir det troligen äfven med bantågen. Man säger visserligen att man med detta bantågsförbud icke begär något nytt, att man endast ville återupplifva det gamla, men just detta är icke ändamålsenligt, ty folkåsigten är deu att dessa förbud icke mera äro enliga med tidens anda. Mon säger att man fruktar religionsfriheten, och talaren gjorde så äfven i vissa fall, men dock icke så högt att han är rädd för att så oskyldiga förströelser skola förderfva folket. Belgien är kanske det land som mest är genomkorsadt af jernvägar, men talaren hade sjelf sett att några oordningar der icke pläga förekomma. Det förnärmade talarens känsla att man vill drifva den satsen att vår allmänhet skall vara så långt under andra nationer i civilisation, att den icke skulle kunna värdigt handhafva tillåtelsen attom söndagen färdas på jernväg. Den förre talaren visste dock icke af några oordningar, och om man betraktar kartan, så finner man hvilken liten del af landet som kommer i beröring med dessa jernvägar, hvilka man vill göra så farliga. De äro dock mäktiga civilisationsmedel, och nu vill man förbjuda dem. Den,som icke har tid på arbetsdagen att få se Guds fria natur, hvad ligger det väl för en tanke uti att vilja neka den den enda nytta han kanske får af jernvägen, ett ögonblicks uppfriskande förströelse? Talaren hade nyss hört en teologisk föreläsning, som lät liksom den varit från 1400-talet, och hemställde huruvida sådana predikningar voro värdiga riddarhuset. Vore för gammal för ätt tro att det blott är bantågen man vill åt, nej, man vill längre, man vill åter införa det gamla bruket af bommar omkring kyrkan på söndagen, på det att ingen resande måtte komma fram — men talaren trodde att den tiden skulle vara förbi. Det ligger icke i svenska folkets lynne att sjunga och göra bön hela söndagen igenom; att vilja stifta lagar emot detta folklynne vore fåfängt, och om det skall fortgå på denna bana, så visste talaren icke hvar man skulle komma att stanna. Att omskapa oss till ett allmänt läsaresällskap, trodde talaren icke låter sig göra, och kunde dertill icke se några förnuftiga skäl. Önskade således bifall till utskottets beslut, och motsatte sig all återremiss, emedan den icke skulle leda till nåsot resultat. — Grefve H. 4. Taube instämde med de båda föregående talarne, och ansåg att utskottet behandlat frågan just ur den synpunkt som motionären anvgifvit. Bemötte hr Thams uttryck om att kasta Guds ord på landsvägen dermed, att om man skall t inga folket att höra Guds ord, så gör det icke mycken verkan. När presternas lönereglering en dag jemnat de missförhållanden som på flera ställen uppstått mellan prest och församling, bör man hoppas att de frivilligt skola böra honom predika det. Dessutom hålles icke gudstjenst hela söndagen, och det vore bra hårdt om man icke skulle skulle kunna få esa på mellantiderna. Gjorde i detta fall .en jemförelse med förhållandet i England, der religiositeten år större än här, och der af 243 jernbanor blott 7 önnas, på hvilka man icke färdas om söndagen. Om staten icke alla söndagar släpper sina tjenstemän i kyrkan, så gör den som alla andra husbönder, hvilka läta tjenarne tura med hvarandra, på det att någon måtte stanna hemma och se efter huset. Man har talat om petitionerna, men de betyda icke mycket, då man på en sträcka af 17 mil jernväg, genom trakter med flera tusen invånare, ej kunnat samla mera än sågra hundra underskrifter. Medgaf att några oordningar visserligen förr egt rum på vestra banan, men dessa äro nu häfda, och det tillgår der lika ordentligt som på den södra.. Dessutom behöfver mån icke ovillkorligen kyrkan och presten för att finna skaparens storhet och makt, de tala lika högt uti naturen, der allt påminner om honom. Önskade bifall till betänkandet, emedan tvenne stånd redan bifallit, och en återremiss blott skulle vara en -opinionsyttring, hvilken vore öfverflödig, emedan man väl icke bör eller behöfver bedja verkställande makten att tiliämpa de lagar som redan finnas. Hr Carlheim-Gylensköld uppträdde emot de förra talarnes yttranden, och påstod sig genom riksdagsmän från Skåne hafva hört att många oordningar ega rum på den södra banan, fast de icke komma till myndigheternas kännedom. Dessutom ansåg talaren det tillräckligt störande sabbatens frid ast lokomotivet piper då det går förbi kyrkorna. Ångbåtsfärderna vore kända för utbredandet af osedlighet och oordningar, och när en lustresa annonseras, så äro godsegarne på landet i hög grad förskräckta för att få den sträckt till sina områden. Det vore en fullkomlig sanning att vårt folk icke kan roa sig anständigt. Ingenstädes finns så mycket offentligt skoj som här, och detta är mångas erfarenhet. Sednast hafva tvenne resande engelsmän gjort samma anmärkning. under deras besök här förliden sommar, och det är, bårdt att det så skall vara, Nu firar arbetaren sin söndag så att han måste .hvila på måndagen, och det är derföre skadligt att gifva folket för mycken frihet. Anhöll slutligen om att ståndet måtte ogilla utskottets förslag, och instämmer uti friherre Posses motion såsom i hög grad tänkvärd och af omständigheterna påkallad. Friherre C. J. 0. Alströmer önskade bifall till utskottets förslag, som han inom detsamma hade biträdt, emedan han icke trodde att det genom lagstadganden: är: möjligt att få folk att vara gudfruktiga. Jernvägstjenstemännen vore icke de enda som hindrades från att bevista gudstjensten, klockare, kyrkovaktare och ringare vore ju också hindrade från att sköta sin andakt. Men man vill blott se olägenheter, inga fördelar. Fästade uppmärksamheten dervid, att redan uzder veckans lopp arbetare från landsbygden inströmmat till städerna; det vore bra hårdt att. betaga dessa möjligheten att på söndagen få helsa på hustru och barn, utan i stället tvinga dem art tillbringa söndagen bland alla de frestelser, som en större stad kan erbjuda. Trodde icke att godsegarnes förskräckelse för ångbåtslustfärderna härledde sig ifrån ömhet för sedligheten, utan -stmera för gräset, som de frukta att få nedtrampadt på ett och annat ställe. Önskade således bifall till förslaget,