Aftonbladet – 15 mars 1860, sida 2

se Fr Ret RR RR ärgård. befordras följaktligen fortf e öfver Öland å ena och Westergarn å den andra sidan; hvadan de poster, som eljest bruka vara här på Tisdagarne, först ankomma på Torsdag, och de, som förr kommo på Fredag, först anlända på Söndag. Undra bör man likväl hvarföre Polhem icke heldre anlöper Wisbys isfria hamn, då posterna derigenom ej allenast komme några timmar tidigare än de nu göra via Westergarn, utan jemväl bespårade postverket onödiga kostnader. — Från Wisby skrifves den 9dennes. Denna 1:sta Marsfest, vår handelsflottas högtidsdag, hvars firande under de sednare åren alltmer antagit en prägel af högsinnadt allvar i förening med den sanna glädje som alltid bör kännas inom en så. talrik församling af sjömän, hvilka derefter på skilda vägar gå okända äfventyr och faror till mötes, beskrifva vi här i korthet. — Värdarne vid denna fest voro kaptenerna OC. J. Fåhraus och P. M. Fahlström. Ordföranden för skepparesocieteten, magistratssekreteraren G. Herlitz inledde festen med en skål för H. M:t konungen, som under lefveoch hurrarop tömdes, hvarpå folksången afsjöngs. Sedan utbragte ordföranden skålar för societeten och för handeln och sjöfarten. Magister C. A. Weström föreslog derefter de frånvarandes skål, hvarpå följde en af magister P. A. Säve föreslagen skål för sjökaptenerna A. Westberg (Sverges äldste kofferdikapten), O. Fohlström och E. Hjorth, hvilka, jemte de fredliga idrotterna på hafvet, äfven pröfvat krigets allvarsammare faror; och upplästes dervid för tillfället författade verser. Sedan tömdes en skål för länets höfding, generalen G. Bildt, på uppmaning af ordföranden, som äfven föreslog en skål för Norge och dess närvarande representant kapten Jensen, hvilken besvarade densamma. Efter denna skål begärde kapten Wedin ordet, och utbragte en skål för Sverge och Norge gemensamt och uppmanade i varma ordalag till enighet och ett sannt brödrasinne, för att kunna i farans stund med kraft och framgång biträda och försvara hvarandra. Ibland öfriga skålar böra äfven nämnas: af ombudsman Bahr föreslagna, för ordföranden och för tullförvaltaren W. Fåhreus, samt af kapt. Lindahl för värdarne. — Sång och lifliga hurrarop omvexlade vid hvarje skål, och glädjen var allmän hos de församlade, hvaribland ett stort an-al gäster voro inbjudna. Den i sig sjelf vackra Oscarssalen var festligt prydd med flaggor och utanför uppgången voro placerade tvenne större svenska flaggor. ——— AA : — I dessa dagar har utkommit och blifvit till riksdagsmän inom bergareoch bondestånden utdelad en anonym broschyr med titel: Försök till en kortfattad framställning af unionsförhållandet mellan Sverge och Norge, så väl i anseende till dess historiska tillkomst som dess statsrättsliga beskaffenhet. Denna skrift uppgifver sig vara författad af en universitetslärare, och utspridarne låta underhand förstå att den skulle härröra från professor Naumann, hvilket är fullkomligt ogrundadt, såsom man lätt kan se redan af stilen. Den går ut på att uti samma anda, som gjorde sig gällande inom ekonomiutskottets afdelning, åberopa Sverges öfverhöghet eller principala ställning och ådagalägga att unionskontraktet utgöres af någonting mera än riksakten, utan att dock hvarken kunna bestämma och begränsa detta xmera och — såsom vanligt på denna sidan — utan att kunna anföra något bevis för påståendet om detta obestämda och på godtycke beroende meras kontraktsnatur, då han såsom alla af samma skola med vältalighetens tystnad förbigår den omständigheten, att kommissariernas underskrift aldrig blifvit ratificerad annat än af Norges konung och aldrig varit föremål för något godkännande eller sanktion från svenska regeringens sida. Då författaren för öfrigt tager till utgångspunkt Kielertraktaten och då han, med en ständigt framlysande hätskhet mot norrmännen, benämner hvarje erkännande af Norges verkliga frihet och sjelfständighet ett begär att smeka och smickra Norges Eidsvoldsdröm?, så finner man lätt, hvarthän hela skriften syftar. Vi behöfva, efter allt hvad som blifvit yttradt för att möta denna uppfattning, icke på densamma spilla många ord. Vi skola blott nämna trenne utgångspunkter och hörnstenar i författarens byggnad, hvilka innehålla antaganden, som äro alldeles falska. 1. Författaren påstår, att Norge genom konventionen i Moss förklarade sig icke vidare vägra erkänna Kielertraktatens bestämning om Norges förening med Sverge. Vi hänvisa våra läsare till en på annat ställe i bladet införd öfversättning efter franska originalet af konventionen i Moss och hvaraf man finner, att detta påstående är: alldeles ogrundadt och att i nämnde konvention icke finnas andra medgifvanden från Norges sida än att Storthinget skulle sammankallas så snart som möjligt; allt det öfriga är löften från svenska konungens sida: Om ett erkännande af Kielertraktaten finnes ej den ringaste antydning. 2. Författaren säger att Norge med vapenmakt tvingades till detta erkännande, Riksakten säger deremot att föreningsbandet blifvit ej af vapen, men af den fria öfvertygelsen åvägabragt. Af dessa båda auktoriteter torde riksakten få den äran att gälla främst. 3. Författaren påstår äfven, att Norges Storthing i Oktober 1814 icke beslöt en förening, .utan endast erkände den genom Kielertraktaten åvägabragta, men icke verkställda föreningen. Detta står i fullständig strid emot riksakten, äfvensom förhandlingarne å Storthinget i Kristiania 1814, af hvilka man finner, att Storthinget efter en lång debatt med 72 röster emot 5 beslöt en förening med Sverge, såsom för båda rikena fördelaktign. , När man har sådana hörnstenar, blir byggnadert icke mycket pålitlig. Hvad fordrar fosterlandets sanna ära och lycka uti den norska frågan? (Ur Upsala-Posten.) Insändaren, som hör till en af de stillai landena och läser Wäktaren, har till sin förundran sett, att denna fridsamhetens tidning i afseende på den nu pågående polemiken i norska frågan öfvergifvit sin angifna stånd