Aftonbladet – 15 mars 1860, sida 2

2) att svenska ständerna vid 1815 års rikslag föreslogo, att de föreningsstadganden, som i afseende på konstitutionella förhållanden mellan Sverge och Norge gjordes, skulle en särskild, från svenska och norska konstitutionerna afskild, riksakt upptagas och utfärdas 3) 3) att detta förslag bifölls af norska Storthinget. 4) att i följd deraf, genom underhandling mellan rikets ständer och norska Storthinget, en riksakt kom till stånd, hvari, efter begge representationernas förklaring, vilkoren (det vill naturligtvis säga: alla vilkoren) för den mellan Sverge och Norge träffade förening ) under en konung blifvit innefattade och upptagna, 5) att denna riksakt är stadfäst, bekräftad och underskrifven af ständerna och Storthinget, samt stadfäst, gillad och bekräftad af konungen, som under denna stadfästelse satt sitt namn. 6) att, efter det denna riksakt med dess förklaring, att vilkoren (alla vilkoren) för föreningen deri äro innefattade och upptagna, af begge nationalrepresentationerna och konungen blifvit godkänd, det är i den allena, såsom det definitiva föreningsfördraget, man har att söka unionsvilkoren, och att det numera lika litet tillkommer unionskonungen, svenska konungen eller ständerna att kalla några stadganden i norska grundlägen unionsvilkor, som det tillkommer unionskonungen, norske konungen eller Storthinget att gifva några stadganden i svenska grundlagarne 4) denna benämning 7) att det icke dess mindre både i Sverges och Norges grundlagar finnes stadganden, hvilkas förändring kan göra föreningens fortfarande, omöjligt, eller förnärma det andra rikets rätt, utan att någon rättighet att hindra en sådan förändring af det ena rikets grundlag är det andra rikets representation medgifven. s) 8) -att dessa stadganden, der man ej, äfven utan sådant upptagande, velat, i afseende på dem? tillägga den ena representationen veto mot den andras ändringsbeslut, bort upptagas i riksakten; och att underlåtenheten hufvudsakligen faller svenska ständerna till last, samt, der den sej tillkommit af förbiseende, ir att tillskrifva skyggheten för att i riksakten, hvari Sverges ständer kunna besluta förändring vid samma riksdag, då den föreslås. införa några paragrafer ur grundlagarne, i hvilka ändring ej kan beslutas vid samma riksdag, då den blifvit föreslagen. 9) att detta förbållande, i förening med andra, gör en revision. af riksakten i hög grad nödvändig; och att det för svenska och norska mäns fosterländska bemödanden:ej nu: gifves ett värdigare mål, än befrämjande af denna revision på ett sätt, som tillfredsställer begge de förenade folken. Slutligen äro äfven wi skyldiga att öppet uttala den öfvertygelse, att svenskar och norrmän, hvilka af egna nationalfördomar eller af otålighet öfver den långsamhet, hvarmed brödrafolket bortlägger sina, låta sig hänföras att reta det ena brödrafolket mot det andra, gå ett för begge folken lika farligt, öfvermäktigt grannrikes ärenden. Det är långt från OSS att misstänka dem för någon aning om detta förhållande. Men man kan gå andras ärenden, utan att veta, utan att ana det. Då Carl XII en följd af år kämpade för en tronförändring i Polen, anade han icke, att han under denna kamp gräfde gratven för Sverges öfvervälde i norden. Då Napoleon den förste 1812 fördjupade sig i det inre af Ryssland, anade han visst icke, att han banade detta land vägen till förvärfvandet af öfverväldet i Europa och af det ännu så kallade konungariket Polen; och då britiska regeringen började förra kinesiska kriget, skedde det visst ej i afsigt att för Ryssland trygga besittningen af Amurlandet. — Upprepar man, att Sverge, äfven utan Norge, Kan försvara sig mot hvem som helst, genmiäla vi, att detta är något, som vi rätt väl veta; men att vi anse det hvarken förnuftigt eller fosterländski att onödigtvis öka de kostnader och lidanden. ett krig på lif och död mot Ryssland måste ådraga oss, och påminna vi om några ord, yttrade af en man, hvilken på slagfältet sett döden i ansigtet flera gånger än någon nu lefvande svensk eller norrman oss veterligen gJort. — — — I sin proklamation till norrmännen den 17 Juli 1814 yttrade Carl Johan, and annat: Norrmän! De små staterna äro alltid lekbollar för de mäktigare: — — — Förenad och stödjande hvarandra, skola Sverge och Norge på alla sidor visa en ointaglig front. Söndrade och stående hvart för sig, skola de hafva allt att frukta af andra och af hvarandra.? B—Ik. Kongl. Maj:t har, enligt Posttidningen, under den 6 innevarande månad, till löjtnanter vid Stockholms borgerskaps infanterikår