Aftonbladet – 15 mars 1860, sida 1

leende på läpparna, på hvilka han darrande lade ett finger, hans vän Sidney Certo . Det låg någonting-så strålande och så ädelt i hans blick, att Darnay i första ögonblicket nästan ansåg honom för en af hans inbillningskraft framtrollad skenbild. . Men bilden talade, och det var Cartons röst; han tog honom i handen, och det var Cartons handtag. . Af alla menniskor på jorden v:ntade ni väl minst att få se mig! sade han. Jag kunde icke tro att det var Carton; jag kan k appt tro det ännu. Ni är väl icke — denna tanke flög honom hastigt genom hufvudet — här såsom fånge. Nej. Jag har bändelsevis fått att befalla öfver en af fångknektarna här, och på det viset har jag banat mig väg hit. Jag kommer med budskap från henne ... från er vaka, bäste Darnay. Darnay tryckte hårdt hans hand. Jag kommer med en bön från herne. Hvad innebär det? sEn högst allvarlig, ifrig, innerlig bön, som hon, med hela den gripande styrkan af denna, för er så kära röst, bad mig frambära till er. Darnay betraktade tiM-bälften ansigtet. Här är ingen tid för er att fråga, hvarföre jag kom med den bönen, eller bvad meningen med den är; jag har ej tid att säga er det. Ni måste genast uppfylla hennes begäran. Drag af er edra stöflar, och tag på er mina. : Det stod en stol vid väggen bakom Darnay. Carton, som skyndade på af all magt, kade redan med blixtens hastighet tryckt honom ned på stolen, och stod framför hoöm atskodd. . ox Här har ni mma stöflar; drag på cr dem. Skynda er