Aftonbladet – 15 mars 1860, sida 1

ännu hade blifvit ljust på morgonen, och visste icke i början hvar han var eller hvad som hade händt, till dess det plötsligen for såsom en blixt genom hans själ: detta är min dödsdag! Sålunda hade hantillbragt de få timmar som återstodo till den dagen, då de femtiotvå hufvudena skulle falla. Och nu, då han börjat känna sig lugn, och hoppades att han skulle kunna gå sin död till mötes med orubbadt mod, begynte en ny plågsam föreställning förfölja honom, hvilken det ingalunda var lätt att bli herre öfver. Han hade aldrig sett den der inrättningen, som skulle göra slut på hans lif. Huru högt hon stod från marken, huru många trappsteg ledde dit upp, hvarest han skulle få sin plats, huru han skulle bli handterad, om de händer, som skulle vidröra honom, vore färgade af blod, buru de skulle lägga hans hufvud, om han skulle bli den förste eller, måhända, den siste — dessa, och många andra dylika frågor, trängde sig; alldeles. mot hans vilja, oupphörligt på honom. De hade icke sitt upphof i någon rädsla; han viste med sig, att han icke var rädd. De härledde sig snaräre från ett eget, envist begär, att veta huru han. skulle bets sig, I det afgörande ögonblicket kom — ett begär, soma stol i ett gigantiskt misstörhållände till. de få hastiga ögonblick; med hvilka det sysselsatte sig: ett grubbel, som tycktes snarare ha sitt upphof i någon främmande ande inom honom, än i i hans egen. Timmarne fortskredo under det han gick fram och åter i sin gell, och klockorna slogo för hvårje gång ett timtal, som han aldrig mer skulle höra. Nio — för sista gången: tio — för sista gången; elfva — för sista gången — tolf skullesnart ljuda för siste gången. Efter en hård kamp med de sista