Aftonbladet – 14 mars 1860, sida 3

kade ej sällan öfver åtskilliga toner i deri förekommande slippriga fioriturer och roulader, hvilket likväl den goda publiken gerna öfversåg för den vackra drottningens skull. Men det är ej så lätt att succedera den Margareta vi sednast haft: MIl Michal. Hrr Richard och Strandberg alternera äfven i Raoulsirol. Vår Olle Strandberg känner du sedan gammalt; om R. kan sägas att han har en vacker, stark och hög tenorröst, som ej saknar böjlighet, men af hvilken han ej rätt förstår att draga all fördel. Någon gång sjunser hr R. ganska vackert, ja till och med väl, men emellanåt sjunger han deremot som en ångare i fullkomlig brist af all metod. Af dramatiskt spel känner han ej heller mycket; och hans mimik är i sorg och glädje densamma, ehuru hans ögon ej sällan rulla vildt, situationen må dertill gifva någon anledning siler ej. Liksom hos våra öfriga lyriska sujetter är allt dramatiskt hos honom ännu ji sin linda. S Forcerade ej hr Willman emellanåt allt för mycket sin röst, äfven på de ställen der hans parti endast är ett ackompänjerande, så skull van vara en god representant af den af Meyerbeer så lyckligt individualiserade Marccl. säkerhet i sång, energi och ledighet i spel utmärka denne sångare. Bland öfrige medspelande utmärkte sig br Arlberg för sitt ganska vårdade spel och tydliga uttal af recitaiverua. Mäktade han en gång bortlägga siu koketteri, så kunde ban blifva en för opera mycket användbar sujett. — Körerna, ebun nycket svaga, gingo jeront, och den högs genialiska, den religiösa fanatismen så sann målande sammansvärjningskören i 4:de akte zafs med god ensemble. Orkestern gjord: sitt bästa och lyckades dessutom ej sällan återch arnan sig förirrande sångare. Ku urg b Christina Nilson, har git vit en konsert i br Ve la Croixs salong för göra en OC