Aftonbladet – 14 mars 1860, sida 3

n helt och hället skrifvit dem a nume Csbel, hvilken som bekant besitter trupfärdigket. Arians motiv rgångarne, der månen skymmes och åter Iy opp för den framför sin skugga dansande Kinorah, äro i hög grad pi kanta och dramatiska. Ej sällan finner man bland: våra recensenter dem; som påsti, när Meyerbeers musik anslår på publiken, :!t detta helt och hållet är de sjungande artisternas förtjenst.. Så skulle ock, när Hugerstterna gifves för fulla hus, detta icke vare sntillet eyerbeers förtje: st, utan våra — me:elmåttors I Hvad-skall jag väl då: våga siva om denna profnummer ur operan Le Pard.n? Jag får väl också, för att icke törna alltför mycket emot, helt enfaldeligen instämma deri, att anledningen hvarföre mll Gelhaar blef inropad var hennes förtjenst. men ej den-af gamla Meyerbeer skrilna ungdomliga och melodiösa musiken. Hr Richard var denna a ton ej lycklig, Dels tycktes ban ej hafva tillräckAgt studerat sin duett ur operan Lucie tillsammans med mll :Amdrå, dels var hanj enligt förut gjord anmälan, ej väl disponerad. Konsertgifvaren sjöng förtjenstfullt åiskilliga numror ur Halevys Judinnan, Meyerbieers Robert och Mozarts Figaro. Ur den sistnämnda operan föredrog ban den temligen utrötta, för konsertsalen högst olämpliga arian Säg farväl, hla fjäril, åt nöjen. Utan att mycket behöfva leta, torde man i teaterns bibliotek snart kunna finna någon ny och mera passande konsertnummer. I en qvartett ur Rossinis Srabat Mater sjöng-en ung dilettant tenorpartiet och utmärkte sig genom en ren inNg behaglig stämma samt ogencradt föredrag. Trenne subskriberade maisikal.ska soire.r hafva blifvit förenstaltade af violinspelaren Lindberg, planisten Lindholm och. violoncellisten Söderman. Dessa gifvas i Ofleonsalongen och äro