Aftonbladet – 14 mars 1860, sida 2

jen, förrän han hade fått kunskap derom af hennes egen mun, och att han hade varit lika okunnig som hon om hans egen färs och farbrors delaktighet i den ogerningen, ända till dess doktorns skrift upplästes. Han hade redan förut låtit henne veta, att förhemligandet för henne af hans bortlagda namn var det enda — numera fullt begripliga — förbehållet, som hennes far hade fäst vid deras förlofning, äfvensom det enda löfte, hvilket han hade affordrat honom morgonen på deras bröllopsdag. Han bad henne, för hennes. fars skuld, att aldrig söka utforska, huruvida denne hade alldeles glömt, att ett sådant papper fanns till, eller om han blifvit påmint derom (för ögonblicket eller varaktigt) af berättelsen om äfventyret i Towern, den der söndagen för flera år sedan, under den gamla kära sockerlönnen i trädgården. Skulle han också ha bevarat något tydligt minne af denna skrift, så hade ban dock tvifvelsutan tagit för gifvet, att hon hade blifvit förstörd på samma gång som Bastiljen, enär bän aldrig hört henne omtalas bland de fynd i den vägen, som folkhopen der hade gjort, och hvilka hade blifv:t offentliggjorda genom tryckpressen. Han besvor henne — ehuru han väl visste att det var öfverflödigt — att trösta hennes far geom, att på allt möjligt vis söka öfvertyca honom om den sanningen, att han ingenting hade gjort, hvarför han kunde göra sig nåson grundad förebråelse, utan tvärtom. helt och hållet glömt sig sjelf, för att göra dem påda lyckliga. Han bad henne vidare motaga denna sista försäkran om hans oförgäng iga kärlek, åtföljd af hans tacksamma välignelse— bad henne beherrska sin sorg och. gna sitt lif åt deras älskade barn, och åt vården om hennes fader, till dess de skulle terse hvarandra i en högre verld. (Forts.) ———— Hj