Aftonbladet – 14 mars 1860, sida 2

Det oaktadt-var det honom ingalunda lätt. med bilden af hans älskade maka ännu i friskt minne framför honom, att undergifvet foga sig i det öde som förestod honom. Taget. hvarmed han fastböll vid lifvet, var starkt. och det kostade mycket, mycket på, att släppa af det; när det till följd af idkeligt bemödande hade lyckats att lossa det på ett håll. grep det sig så mycket envisare fast på et annat. Det rådde dessutom en stormande oreda i alla hans tankar, ett hvimmel af sju dande känslor i hans hjerta, som våldsamt motsatte sig all undergifvenhet. Om han för ett ögonblick kände sig undergifven, så framstälde sig för hans tankar hans stackars hustru och barn, som efter honom skulle lefva och lida, och all undergifvenhet tycktes honom då sjelfvisk. Men allt detta endast i förstone. Betraktelsen, att det icke låg någonting vanärande i den död som väntade honom, och att tusentals menniskor måste beträda samma väg. och beträdde honom modigt hvarenda dag, infann sig snart för att lifva hans mod. Kom: så vidare tanken, att måttet af den framtida tröst och hugsvalelse, som kunde blifva hans hjertas älsklingar beskärd, i icke ringa mån berodde af den sinnesstyrka, som han nu ådagalade. På sådant vis lade sig så småningom stormen i hans själ, till dess han slutligen blef i stånd att lyfta sina tankar högre och hemta styrka ofvanefter. Innan solen hade nedgått, var han nu så långt kommen på denna sin sista väg. Man bade tillåtit honom att köpa skrifmaterial, och han satte7sig nerför att skritva under; den korta tid som återstod innan alla ljus i fängelset skulle släckas. Han skref ett långt bref till Lucie, hvarufi ban förklarade, att han aldrig hade vetat vgonting om hennes fars fångenskap i Bastil