Aftonbladet – 14 mars 1860, sida 1

bebag i det mordiska skaplynnet af bennes vrede — Carton såg i andanom huru likblek hon var — och båda prisade henne på det högsta för hennes ädla mt. Defarge, som bär utgjorde en vanmäktig minoritet, inlade några bevekliga ord om den medlidsamma aflidna markisinnan; men han vann dermed intet mer än att hans egen hustru återigen upprepade sitt sista svar: Föreskrif stormvinden och elden bvar de skola stanna; men försök icke sådant med mig! Gäster kommo nu in i salen, och den lilla gruppen upplöste sig. Carton betalade för hvad han hade haft och visade sig mycket ovan och tafatt vid penningvexlingen, hvarefter han, såsom utländning; anböll om att man ville visa honom rätta vägen till. nationalpalatset. Fru Defarge följde bonom till dörren, lade sin arm på hans och utpekade vägen; Det var icke så utan att han då tänkte inom sig, att det skulle vara en god gerning att upplyfta en armen och gifva en skarp och stark stöt inunder honom. Men han gick sin väg och befann sig snart i den djupa skuggan af fängelsemuren. Vid den öfverenskomna tiden begaf ban sig från Conciergeriet tillLorrys bostad, der han fann den gamle herrn gå af och an på golfvet i bäftigaste oro. Han hade varit! hos Lucie, säde ban, helt nyss; och nu endast lemnat henne för ett ögonblick för att vara här enligt aftal. Hennes far hade icke synts till sedan han lemnade Lorrys: kontor omkring klockan fyra. Hon hyste en svag förboppning, att hans bemedling skulle kunna rädda Charles, men litade föga derpå. Manette hade varit borta i mer än fem timmar; hvar kunde han hålla till? Lorry dröj e qvar till klockan tio; men då ingen doktor syntes till och ban icke längre ville lemna Lucie ensam, öfverenskommo