Aftonbladet – 13 mars 1860, sida 3

söra någon svårighet vid att uppställa omröstningspropositionen i enlighet med den af hr Talleyrand meddelade depeschen. Då förslaget i afseende å Toscana icke kan gifva anledning till någon tvetydig uppfattning, så afhåller jag mig från alla betraktelser öfver den orm, hvari det skulle underställas folkets omröstning. Hvilket svar de centralitalienska staterna än må sifva, så har H. M:ts regering på förhand förklarat tt utan förbehåll antaga det. Förklarar sig Toscana rör bibehållande af sin autonomi i form af en särskild stat, så skall ej Sardinien ensamt motsätta sig örverkligandet af denna önskan, utan öppet bidraga il att öfvervinna de svårigheter och förekomma de slägenheter, på hvilka denna lösning skulle stöta. Samma uppförande skall Sardinien iakttaga i afseende å Romagna samt hertigdömena Parma och Modena. t Men om deremot dessa provinser ånyo bestämdt attala sin fasta vilja att bli förenade med Piemont, :-å kunna vi ej längre sätta oss emot denna önskan. Om vi också ville det, så kunde vi det ej. Vid den illmänna meningens nuvarande ståndpunkt skulle en ninister, som afvisade en ny, genom en andra folk;mröstning sanktionerad annexionsbegäran af Toscana cke allenast ej finna något stöd i parlamentet, utan len skulle snart störtas genom ett enhälligt tadelvotum. Då H. M:ts regering på förhand ingår på sventualiteten af annexion, ikläder hon Sig omätlig wunsvarighet. De formliga förklaringar, som förekomma i hr Thouvenels depesch till hr Talleyrand, söra — det erkänner H. M:ts regering — de faror större, hvilka detta steg skall medföra. Om hon ej -yggar tillbaka derför, så sker det i den öfvertygelsen, att ej blott kabinettet, utan äfven konungen sjelf skulle, genom att afslå Toscanas begäran, förora allt moraliskt anseende i Italien och sannolikt se sig inskränkt till att ej längre kunna regera an nat än med våld. Hellre än konungen och hans regering sättas på spel i det pånyttfödelsens stora verk, för hvilket Frankrike gjort så många högsinnade uppoffringar, mana dem äran samt till och med deras lands välförstådda intresse att utsätta sig för de arligaste eventualiteter. Jag smickrar mig med hoppet att br Thouvenel skall göra rättvisa åt de skäl, som föreskrifva oss ett dyligt förhållande, och att äfven om han skulle anse oss ha beträdt en oriktig väg, han dock skall låta rättvisa vederfaras de känslor, som bindra oss att helt och hållet följa råden af en regering, den vi hysa lika mycken sympati som skyldig aktning för. Sedan jag på det öppnaste sätt framlagt K. Maj:ts regerings) afsigter, måste jag, innan jag slutar, tillägga några anmärkningar rörande det förslag att återgifva Toscana dess autonomi, hvarå hr de Thouvenel tyckes lägga så stor vigt Hr de Thouvenel befarar att en alltför stor utvigdning af Sardinien skulle för mycket försvåra H, M:ts regerings uppgift, och att den sku:!c löpa fara att ryckas hän af de radikalaste partierna, hvilka då ej längre skulle finna tillräcklig motvigt i de gamla piemontesiska provinsernas monarkiska traditioner och konservativa instinkter. Jag tillstår att jag ej kan dela denna farhåga. Kommer Central-Italien att förenas med Piemont, så blir sanvolikt Toscana den provins, som mest skall stärka det konservativtliberala elementet. Egendomsförhållandena, folkets seder och bruk, de historiska häfderna — allt förenar sig till att i detta land bereda afgjord öfvervigt åt det moderata partiets sansadg åsigter. Händelserna 1848 och än mera hela fåsta årets förlopp bevisa att den vida öfvervägande delen af Toscanarne förena ett starkt ordniogssinne med en lefvande fosterlandskärlek och att de fördenskull skola stärka, men ingalunda rubba vår konstitutionella byggnad. Skulle annexionen af Toscana åstadkomma några större olägenheter och faror i afseende på den utländska politiken? Hade man att välja mellan aunexionen och lothringska dynastiens återinsättande, så skulle jag ej våga bestrida det. Om denna lösning vore görlig, skulle Österrike säkert utan svårighet antaga den, och Europa skulle genast gifva den sin sanktion. Men en fritt vald furste skulle möta samma motstånd i Wien och framkalla flera invändningar från Petersburg och Berlin, än om Vietor Emanuel förenade Toscana med sina stater. Således skulle det framkalla oberäkneliga svårigheter inom landet, utan att någon ersättning vunnes i den utländska politiken, om man påtvingade Toscanarne en regent emot deras vilja. Efter min äåsigt erbjuder återinförandet af ett autonomt tillstånd i Toscana icke någon fördel, men kan gifva upphof till betänkliga förvecklingar och allvarliga olägenheter. En af frisinnade institutioner omgifven tron, som hvarken hvilade på legitimitetsprincipen eller på rolkviljan, skulle sakna rot och stöd. Det ultrakonservativa? partiet och den del af det andliga ständet, som förblandar religionens intressen med af-Guds-nådes-rättens, skulle till det yttersta strida mot en sådan tron. Sammalunda skulle det nationella partiet göra, hvilket säkerligen ej komme att öfvergifva annexionsidn. vem skulle försvara den? Municipal-idns anhängare. Dessa äro dock ingalunda talrika och aftaga med hvarje dag, ty öfverallt, och särdeles i Italien, följa ideerna en ström, som går rakt emot de mumcipala instinkterna. Huru stora förtjenster dem nye suveränen än månde hafva, skulle han dock, i saknad af vänner och gent. emot bestämda motståndare, snart finnasig inskränkt till fullkomlig vanmakt. Häremot torde man åberopa hvad jag ofvan sagt om de konservativa elementerna i Toscana. Derpå svarar jag att toscanarne icke äro slöa eller liknöjda, fastän de äro sansade, och att, ehuru partierna icke hysa några för långt drifna åsigter, de dock hafva några bestämdt utpräglade, Men en regering, som vore stridande mot alla partiers grundsatser, kunde vara viss om att möta en bestämd, om än icke häftig opposition. Och den inre oppositionen vore ej den största fara, som komme att hota toscanska regeringen. Dess svaghet skulle ofelbart locka till Toscana alla brushufvuden och öfverspända menniskor af alla italienska partier, Detta land skulle snart blifva en för grannländerna farlig revolutionshärd. Med bistånd af dessa främmande elementer skulle den lagliga oppositionen snart bli förvandlad till en våldsam och omstörtande; den skulle efter någon tid ställa monarken mellan en revolution och en af främmande makter understödd statskupp; och detta olycksbringande alternativ skulle, på samma gång det svårt vanställde den nationella rörelsens karakter, blifva en källa till oberäkneligt ondt för Italien. Det är min lifliga önskan att hr de Thouvenel måtte taga i betraktande dessa anmärkningar rörande en sjelfständig toscansk stats upprättande. Hvad slutsats han än må komma till, skall han åtminstone f de här framlaggda skälen finna att vi ej kunna göra oss till försvarare af den lösning han föreslagit. Grefve Cavour. TURKIET. I Mellan ministrarne skall råda misshälligh.. ter, och en förändring af förvaltningspersona! len förestår. i Uti. provinserna tros upproret stå för dör i anledning af de tvångslån, som indrifvits a egeringen, under förevändning att insamla det utelöpande sedelmyntet. Europerna hafva ingifvit reklamationer mot den pya skatten på hyror. Porten har, förutseende utbrott af orolighe-: