Vid underrättelsen om ekonomiutskottets beslut rörande norska frågan yttrar norska Morgenbladet: Det är ett märkligt skådespel som för närvarande uppföres å den skandinaviska halfön. Det ena af de förenade brödrafolken har på fullkomligt lagligt sätt fattat beslut om en ändring i sin grundlag och insändt beslutet till sin konung med begäran om dess sanktion, Utan någon yttre formell anledning uppkastas då i det andra brödrafolkets riksförsamling den frågan, om Norge eger rätt att göra den ifrågavarande grundlagsförändringen utan Sverges samtyck.. Nu påstås norska grundlagen helt enkelt vara ett unionsdokument, — några af dess stadganden förklaras, fastän de ej äro intagna i riksakten, vara unionella och således af egenskap att ej kunna ändras eller upphäfvas annat än enligt öfverenskommelse med brödrafolket. Paragrafer i norska grundlagen — synnerligt en af dem, och hvilken nu är fråga om att ändra — örklaras vara lika väl svensk som norsk egendom. Länge dolda nationalfördomar träda fram i dagen, man åberopar Sverges rättigheter enligt Kieler-traktaten och blundar för sedermera ingångna, heliga öfverenskommelser. Man förbiser helt och hållet den i fördragen stadgade unionella Jemnlikheten, och det talas ej om annat än Sverges så kallade principala ställning i unionen. Norska grundlagen anatomiseras fullständigt; de gamla, längesedan undanlagda och dammiga dokumenterna från tiden för grundlagens omgörande i anledning af föreningen dragas fram, för att dermed försöka bevisa att denna grundlag är åt Norge oktrojerad af dess öfverherre Sverge, att Norges grundlag blott är en grundlag af Sverges nåde. Förgäfves höja sig väldiga röster i Sverge såväl bland ständerna som inom pressen, från folkfrihetens fördomsfria målsmän och från vetenskapens höjd. Dessa röster höras icke och förmå icke hejda agitationen. Det ständernas utskott, till hvilket ärendet var hänskjutet till förbere