Aftonbladet – 13 mars 1860, sida 1

TVÅ STÄDER ). EN BERÄTTELSE CHARLES DICKENS. Det kunde ej gå annorlunda,, sade Darnay. Allting har samverkat till denna utgång. Det var det oupphörligt fruktiösa försöket att utföra min stackars moders uppdrag, som först förskaffade er min olycksbringande bekantskap. Något godt kunde aldrig uppväxa från sådant ondt utsäde; ett lyckligare slut var j att förvänta från en så olycklig början. Var vid tröst, och förlåt mig! Gud välsigne er! Då Darnay af vakten slets ur hennes armar och börtfördes, stod Lucie och såg efter honom med händerna hopknäpta till bön, och med strålande ansigte, 1 hvilket till och med en skymtaf himmelsk tröst kunde förmärkas. När han försvunnit genom dörren, vände hon sig om, lutade ömt sitt hufvud mot fadrens bröst, försökte att tala, och nedsjönk sanslös vid hans fötter. Då framskyndade från den mörka vrån, der han Kade stått orörlig, Sydney Carton, och upplyfte henne. Der var för öfrigt ingen mer än Lorry och hennes far. Hans arm daårrade, då han upplyfte henne och understödde hennes hufvud. Likväl uttryckte sig i hans ansigte icke endast medlidande; det hade äfven en anstrykning af stolthet. Jag skall bära henne i vagnen. Det ären lätt börda. Han bar henne utför träppan ned till vagnen, i hvilken Han varsämt lade henne. Hennes far och deras gamle vän satte sig bredvid henne, och Carton tog plats bredvid kusken. : Nar Vagnen stannat vid porten, bar han henne åter på sina armar opp på hennes rum och lade henne på en soffa, der hennes hlla flicka och miss Pross gräto öfver henne. V Se Aftonbladet n:is 1—5, 7—11; 13—27, 29, 34—38, 40—42, 50—60.