Aftonbladet – 13 mars 1860, sida 1

ten. För första gången på många år förtärde han ingenting spirituöst. Sedan gårdagen hade han endast njutit litet vin och vatten, och detsvar till ett afsked för alltid som hån hade låtit konjaken droppa ner på spiselhällen hos Lorry qvällen förut. Klockan var sju på aftonen då han vaknade, och uppfriskad af hvilan åter begaf sig ut i staden. På vägen till S:t Antoine stannade han vid en bod, der en spegel hängde i fönstret, och ordnade litet sin vårdslöst knutna halsduk, sin rockkrage och sitt rufsiga hår. Sedan detta var gjordt, begaf han sig direkte till Defarges krog och gick in der. Inne på krogen var då händelsevis ingen gäst mer än Jacques Tre, med de oroliga fingren och den skråliga rösten, Denne karl, som han hade sett bland jurymännen, stod och drack vid den lilla disken, inbegripen i samspråk med makarna Defarge. La Vengeance deltog i samtalet; hon tycktes tillhöra inventarierna på stället. Då Carton iaträdde; tog plats, och begärde (på tillgjordt dålig fransyska) en liten flaska vin, kastade fru Defarge en vårdslös blick på hönom, sedan en skarpare, sedan en ännu skarpare, gick så sjelf fram till honom, och frågade hvad det var han hade begärt. Han upprepade med samma ord sin begäran. Engelsman? frågade fru Defarge, i det hon forskande drog upp ögonbrynen. Sedan han sett på henne, liksom ljudet af till och med ett enstaka franskt ord för honom varit svårfattligt, svarade han, med samma utländska biytning som förut: Ja, fru, ja. Jag vara Engelsman. Fru Defarge återvände till sin disk för att hemta vinet. I detsamma som han tog från bordet en Jakobinertidning och låtsade fördjupa sig i försöket att taga reda på bladets innehåll, hörde han henne säga: Det är för märkvärdigt hvad han är lik Evremonde. Defarge bar till honom vinet och helsade honom med ett god afton. Hva sa ?n