Aftonbladet – 13 mars 1860, sida 1

Väck henne icke till sans, sade han vänligt åt den sistnämda; hon kommer tids nog till medvetande af sin smärta; svimningen går snart öfver. Ack! Carton, Carton, snälle Carton I skrek lilla Lucie, i det hon sprang opp och lidelsefullt omfattade honom med sina små armar. Ack! efter du nu är bär, så bjuder du visst till att hjelpa mamma, att rädda pappa! Ack! se på henne! Kan du stå ut med att se henne ligga så der?, . Han lutade sig öfver den lilla, upplyfte henne och tryckte hennes blomstrande kind mot sitt ansigte. Sedan satte han henne varsamt nerigen, betraktade några ögonblick den. sanslösa modren, lutade sig ner öfver henne, och vidrörde hennes bleka panna med sina. läppar. . Man påminde sig sedermera, att han härvid hade framhviskat några ord. Den lilla, som stod honom närmast, berättade för dem efteråt, och berättade för sina barnbarn, då hon var blefven en vacker gammal gumma, att hon hade hört honom säga: Något för dig dyrbart lif. : 4 Sedan han gått uti det yttre rummet, vände han sig plötsligt till Manette och Lorry, som hade följt honom, och sade till den förre: —Ännu i går, doktor Manette, hade ni mycket inflytande; försök åtminstone, att göra det gällande ännu en gång. Desse domare; och alla personer äf någon betydenhet i det all männa, hysa ju mycken vänskap för er, och äro tacksamme för det myckna goda ni uträttaät. Är det icke så? i Intet, som rörde Charles, bölls hemligt för mig. Jag hade den mest grundade förhoppning att kunna rädda honom; och jag räddade honom., Manette sade detta mycket långsamt, och med en förvirrad uppsyn. Försök på igen. Vi ha icke många timmar qvar till i morgon afton; men försök ändöck. Å Jag ärnar försöka; jag skall icke ge mig ett ögonblicks ro. Det är bra. Jag har sett mer än en gång