Aftonbladet – 12 mars 1860, sida 2

hade en yhgre syster i lifvet, och hennes största åstundan var, att hjelpa denna syster. Allt hvad jag kunde säga henhe var, att det verkligen fanns en sådan syster; mer visste jag icke. Anledningen, hvärföre hon hade kommit till mig var, att Kon hade hoppats af mig få veta den olyckliga slägtens namn och hemvist. Ingendera är mig i dernastundbekant — — — — —— Å Det börjar bli slut på mina papperslappar. En fog man ifrån mig i går och gaf mig en sträng varning. Jag måste sluta mid uppsats i dag. — Markistinan hade ett godt och medlidsamt hjerta och var icke lycklig i sitt äktenskåp. Huru skulle hon kunnat vara det! Hennes svåger ogillåde hennes tänkesätt, betraktade henne med miss.togna blickar och arbetade på allt sätt emot henne; hon var rädd för honom och var äfven rädd för sin man. När jag beledsagat henne ner till yågnen, såg jag jag i den ett barn, en vacker gosse af omkring tre års ålder, : ör hans skuld, doktor, sade hon, i det hon med tårar i ögonen pekade på gossen, ville jag göra allt möjligt för att försona hvad hans slägt, brutit. — Det går honom annars aldrig väl i framtiden. Jag haren aning, att om icke någon annan försoning göres för detta brott, så kommer hon en dag att utkräfvas af honom. Den lilla förmögenhet, som jag nu mera kan kalla min egtn och som består i föga mer än några juvelers värde, skall jag testamentera honom, med upp: drag att uppsöka, om möjligt är, den der systern, och å sin aflidna moders vägnar lemna den misshandlade slägten all den hjelp hän san. Hon kyste gossen och sade, i det hon smekte hönom: Det är allt för din skuld. Du skall ju uppfylla din mors önskan, Char