Aftonbladet – 12 mars 1860, sida 2

les?.Gobsen svarade pi gt: bJa, mama. Vagnen for af och jag såg henne aldrig mer. Emtedan bön hade sagtmig sin mans namn i den trön, attyjag viste det förut, så angår jag det icke i brefvet, som jag nu förseglade, och, emedan jag icke: ville anförtro det i någon annans hand, sjelf samma däg framlemnade, ve te j : Samma dag — det var: den sista af året — klockari hio på aftohetl, ringde en svartklädd man på portklockan, begärde ifrigt att få tala med mig, och infördes till mig-af min betjentgosse, Ernst Defarge. n En person hade Häftigt insjuknat vid Zatan S:t Hofore,, sade hän. Jag skulle icke bli länge uppehållen, han hade vagn med sig: Den vagnen förde nig. hit, hit till min graf. Så snart ja. hunnit ett litet stycke från mitt Hem, blef bakifrån en svart balsduk Håstigt knuten bårdt öfver mid mud, och mina ärmar fastbundna, De båda bröderneframtridde från en mörk viå af gåtah, och? artydde med em vink att jag var: den rätte: Markisen framtog ur fickan brefvet, som jag hade gkrifvit, visade mig det, antände det på ljuset i en lanterna, som en betjent framhöll, och trampade på askan. Intet endå ord sades. Jag blef förd hit och lefvande begrafven. ! Om det hade täckts Gud, att under dessa långa förskräcklige år ingifva endera af bröderna den bafmhertiga tanken, att Jåtd mig få någon underrättelse om min älskade hustr — att åtminstone låta mig veta om hon lefde eller vore död — så skulle jag kunnat tro att dessa gryrarsa mäns hjertan icke varit alldeles förhärdade. Men nu tror jag, att det blodiga korstecknet blir dem en förbannelse och att de ingen del hafva i Guds nåd. Och mot dem och deras afkomlingar, allt till den siste af deras ätt, nedlägger jag, Alexander