Aftonbladet – 12 mars 1860, sida 1

och jag. sade henneidet.-:Detivarförgäfves, som jag. bad henne säga mig:sitt slägtnamn. Hön runkade sakta på hufvudet, och behöll sin hemlighet, såsom ock hennes bror hade ort. FI ag fick aldrig tillfälle att göra henne någon fråga, till dess, jag hade sagt bröderna, att hennes, krafter voro uttömda, och att hon icke kunde upplefva morgondagen. :;Allt intill dess hade, utan att den sjuka viste af det, endera;af dem alltid suttit på vakt bakom sänggardinen vid hufvudgärden, så snart jag var inne hos henne. Men sedan det: var gifvet att hon skulle dö, tycktes det vara dem likgiltigt hvad som kunde komma till tals emellan henne och mig; liksom om — den tanken flög mig genom hufvudet — äfven jag vore på vägen att dö, Jag märkte alltid, att det kostade grufligt på deras högmod, att den yngre brodren (såsom jag kallar honom) hade korsat sin värja med en bonde, som dertill endast var em pojke. Det enda i hela tilldragelsen, som tycktes göra dem någon sorg, var, att detta envige satte-en fläck på familjens ära, och var löjligt. Så ofta jag mötte den yngre brodrens blickar, läste jag i dem tydligt, att han bar hat till mig. för min vetskap om hvad den döende. gossen hade berättat. . Han bemötte mig artigare än den äldre; men. jag märkte det ändock, Jag märkte desslikes, att den äldre också såg ganska snedt på mig. Min patient dog två timmar före midnatt — nästan på minuten samma timme, som då jag först såg henne. Jag var ensam med henne, då hennes stackars unga hufvud sakta lade sig åt sidan, och alla heönes jordiska sorger och lidanden voro ändade. Bröderne väntade i runmen nedanför, otålige att få rida sin väg. Jag hade hört, då jag satt ensam vid sjuksängen, buru de slogo