Aftonbladet – 10 mars 1860, sida 3

i Norges Grundlov, ej heller den deruti föreslagna begäran hos K. M. om en utredning af det statsrättsenliga förhållandet i denna fråga.. Någöt annät yrkanile, än dessa begge. förefinnes ej I motionen. Der talas ej ett ord om frågans behandling i det ena eller andra I slaget af-statsråd, ej heller finnes. ringaste ymt af förslaget att hos K. M. anbålla, det han ej ville till pröfning företaga Störtbingets TT ifrågavarande beslut förr än i sammanhang med de förändringar af och de tillägg till föreningsbestämmelserna, som af den begärda revisionen kunna föranledas; hvilka begge sistnämnda förslag först, sedan man insett att motionärens yrkanden ej kunde hålla stånd, tillkommit. Äfven sjelfva grundtanken i motioden — ständernas rätt i frågan — har af afdelningen i dess förslag till betänkande blifvit fullkomligt vederlagd. Motionärens begge yrkanden äro således helt och hållet afslagna. I så måtto är jag med utskottet fullkoriligt ense och hade endast önskat, att detta äfven i utskottets beslut uttryckligen blifvit utsagdt. Deremot måste jag reservera mig mot utskottets nya, i hr Dalmans motion alls icke omnämnda, förslag om anhållan hos K. M.. att frågan måtte afgöras först i sammanhang med revisionen. Då, efter min tanke, svensk myndighet ej har med frågan att skaffa, är det naturligt, att det mäste förefalla mig i hög grad olämpligt, om ständerna i en sådan för dem främmande fråga skulle begagna den petitio: srätt de ega. Mea äfven de, hvilka möjligen anse att förändringen å ena eller andra sättet erfordrar svenskt samtycke, men ej ansett tillständigt att i detta afseende hos konungen .göra anhållan om sättet för frågans afgörande, borde väl ock finna olämpligt att petitionera rörande tiden derför. Och att antaga det pluraliteten med. detta beslut skulle. på sätt åtskilliga påstå, afse att hålla Sverges förmenta rätt öppen för ömsesidig qvittning. förefaller mig så rent af löjligt, att jag ej ens deråt vill egna någon vederläggning. så I det jag sålunda i hufvudsak ogillar ifrågavarande utskottets beslut, bör jag ej lemna oanmärkt det i samma beslut förekommande uttrycket unionelt stadgande; det enda uttryck, som i viss mån erinrar om hr Dalmans motion. Till detta sväfvande uttryck, som väl kan innebära betydelsen af ett unionsvilkor. men äfven utan någon sådan betydelse helt enkelt afse, det stadgandet i sina följder kan komma att beröra Sverges rätt, har sålunde sammankrympt hvad som i hr Dalmans mosion kallades ett unionens hufvudvilkor. Ehuru det just varit stadgandets förmenta natur af ett vilkor för unionen, som skulle berättiga svensk myndighet till inblandning isa-1 ken, undviker man nu med största försigtighet detta bestämda uttryck — om något hufvudvilkor lärer näppeligen numera blifva fråga — och begagnar den ena eller andra omskritningen, såsom t. ex. just detta nunionel stadgande; ett uttryck, hvars ofvannämnda tvetydighet ger ett rymligare fält åt bevisningskonsten. Skulle man emellertid med detta uttryck afse, att Sverge skulle hafva rätt attinblanda sig i frågan om förevarande förändring i Norges Grundlov och inre styrelseform, så får Jag mot en sådan uppfattning anmäla min reservation. Att här utveckla de mångfaldiga gånger upprepade, talrika och bindande skälen för den åsigt, att Norges Storthing och konung i frågan ega gemensamt, utan andras inblandning, .besluta, kan här så mycket mindre ifrågakomma, som jag ej haft tillfälle att se de skäl, hvilka utskottet möjligen kan komma att anföra för motsatt mening, och således ej kan upptaga dem till skärskådande och vederläggning. FRAS a LITTERATUR.