Aftonbladet – 10 mars 1860, sida 2

på oss odrägliga utlagor, tvingar oss att arbeta åt honom utan betalning, tvingar oss-att mala vår säd på hans qvarn, håller efter oss så, att när vi ha en bit kött att äta, äta vi honom i fruktan och bäfvan vid läst dörr och skrufvade luckor, så att hans folk inte må få se matbiten och taga honom ur munnen på oss — ja, så illa medfarna äro vi, att far min brukade säga, att det var en stor olycka att skaffa ett barn till verlden, och att hvad vi borde be Gud om vore, att våra qvinnor måtte bli ofruktsamuna, och det arma bondfolket dö ut från jorden! Jag hade aldrig tillförene sett känslan af lidet förtryck uppblossa i ljus låga. Jag hade väl förmodat, att hon skulle lefva fördold i folkets hjertan, men aldrig ,sett henne frambryta förrän hos denne gosse. Emellertid, doktor, så gifte sig min syster. Han var sjuklig på den tiden, stackars gosse, och hon gifte sig med honom för att vårda och sköta om honom i vår koja — hundkojan, som den der brukar kalla henne. Hon hade inte varit gift många veckor, förrän den ders brorsåg henne och tyckte om henne och sade åt hennes man, att han ville låna henne — ty hvad betyder en äkta man bland oss! Han sade just intet stort deremot, men syster min var en ärbar och dygdig qvinna. och bar ett hat till hans bror, lika starkt som mitt. Hvad gjorde de båda då, för att förmå hennes man att tvinga henne att ge med sig? Gossens ögon, som varit fästade på mig, vände sig långsamt på de båda åskådarne, och jag läste i bådas ansigten, att allt hvad han sagt var sannt. Ännu i denna stund ser jag för mina ögon, såsom om det varit i går, dessa båda olika arter af stolthet bredvid hvarundra: adelsmännens, full af vårdslös liknöjdhet; bondgossens, full af djupt sårad sjelfkänsla och brinnande hämdlystnad,.