Aftonbladet – 10 mars 1860, sida 2

för min brors hand -— hvilket han icke var värd. Det fanns i detta svar icke ringaste anstrykning af medlidande, ånger, eller någon mensklig känsla. Meningen tycktes vara, att det-alldeles icke var i-sin ordning, att en sådan der:lurk skulle dö en så ståtlig död, och att det varit lämpligare, att den simpla hunden på vanligt simpelt vis hade dött i hundkojan. ; Gossens ögon hade långsamt vändt sig på onom under det han talade, och vände sig nu långsarat på:mig. Doktor, de äro mycket stolte, de der adelsMännen; men vi bondlurkar ha också vår stolthet ibland. De plundra oss, skymfa oss, slå oss, döda oss; men vi ba ändå en liten ot qvar ibland. Har ni sett henne, dokor? Den sjuka qvinnans rop kunde höras dit, ehuru dämpade af afståndet. Gossen hade ört dem. Jag sade honom, att jag hade sett henne. Det är min syster, doktor. De ha utöfvat sina skändliga rättigheter, desse adelsmän, På bekostnad äf våra unga flickors ärbarhet och dygd, i många, många år; men det har ändå funnits ärbara flickor ibland oss. Jag vet att så är, och far min har så sagt. Min Syster var en ärbar flicka. Hon var. trolofvad med en ung karl, herrgårdsbonde under den der herrn — han, som står der. Vi äro alla hans bönder. Den andre är hans bror, den värste af hela den leda slägten. Det var -med yttersta möda som gossen, . samlande alla sina återstående krafter, förmådde tala; men det Jåg dock ett förfärligt eftertryck i hans döende röst. Vi plundras så ohyggligt af den der herrn,: som-står der, liksom ändtligen alla fattige) bönder af desse höga herrar — han lägger! ; ;