Aftonbladet – 10 mars 1860, sida 1

från min boning vid: Läkarskolgatan, då en vagn kom medstark fart körande bakom mig. Då jag steg åt sidan, :för att ieke blifva öfverkörd, tittade ett hufvud ut genom vagnsfönstret, och en röst befallde kusken stanna. Vagnen -stannade-så snart -kusken hunnit hålla in hästarna, och samma röst ropade an mig vid mitt namn. Jag svarade. Vagnen var då .så långt framom mig, att två herrar hunnö öppna vagnsdörren och stiga ur, innan jag kom fram till stället. Jag: anmärkte, att de. voro -båda-höljda i slängkappa, och tycktesvilja dölja hvilka de voro. Jag anmärkte vidare, då jag såg dem stå vid sidan af vagnen, att de båda två tycktes vara af min ålder; och att-de voro mycket lika till längd, hållning, röst och (så mycket jag i månskenet kunde urskilja) äfven till anletsdragen. Ni är doktor Manette?, Så är jag. Doktor Manette, förut bosatt i Beauvais, sade den andre, den unge läkaren, hvilken, sedan han först hade gjort sig känd såsom skicklig fältskär, nu på ett par år förvärfvat sig ett aktadt namn bland bufvudstadens läkare ? : Mina herrar,, svarade jag, jag är denne samme doktor Manette, om hvilken I täckts yttra er så gunstigt.n Vi ha sökt er i er bostad, sade den förs ste, och då vi ej hade den lyckan att träfta er hemma, och då man sade oss att ni troligen gick och spatserade här i trakten, ha vi följt er på spåren, i förhoppning att få rätt på er. Vill ni vara god och stiga ini vagnen ? ) De hade båda ett befallande sätt att vara, och ställde sig, sedan de sista orden voro ägda. så, att de shade mig emellan sig och vagnen. De voro beväpnade. Det var icke jag. Mina herrar, sade jag, jag plägar alltid