Aftonbladet – 10 mars 1860, sida 1

fru Defarge oaflåtligen såg på Darnay, och Defarge lika oaflåtligt såg på sin triumferande hustru, och alla öfrigas blickar Voro fästa å Manette, som såg ingen af dem, upplästeg skriften, som var af följande lydelse: NionpE KAPTLET: Skuggans upphof. Jag, Alexander Manette, född i Beauvais, sedermera praktiserande läkare i Paris, nu en olycklig fånge på Bastiljen, skrifverdetta: i min ödsliga cell i den sista månaden af. året 1767... Jag skrifver i hemlighet då och då, när jag obemärkt kan göra det, och under tusen svårigheter. Jag ämnar gömma detta papper i spiselmuren, der jag långsamt och med mycken möda beredt ett gömställe åt det, Någon medlidsam menniskas hand torde hitta det der en gång, när jag och mina qgvalicke mer äro till. Dessa ord äro mödosamt skrifna med en tillspetsad spik, och med-ett bläck, som. beredts af sot och. kol från spiseln, blandadt med blod, i den sista månaden af min fångenskaps tionde år. Allt hopp har nu öfver. gifvit mitt bröst. -Förskräckliga förebud säga mig, att jag snart kommer att bli rubbad till förståndet; men jag förklarar högtidligt, att jag ännu är i besittning af dess falla bruk : att mitt minne är fullkomligt redigt, ända till de minsta omständigheter: och att hvad jag skrifver är sannt, så visst jag en gång skall ansvara för dessa mina sista ord, antingen de varda af menniskor lästa eller icke, inför den Eviges domstol, : En mulen månskensqväll, i tredje veckan af December (jag tror att det var den tjugösjunde i nämnda månad) år 1757, spatserade jag för att hemta frisk luftien aflägsen trakt nära Seinestranden, på en timmes vägs afstånd