Aftonbladet – 9 mars 1860, sida 2

ipplösa en förening, som utgör en väsendtlig borgen för hela Skandinaviens politiska sjelfständighet. sen Nordiska fosten I Lund. Vi göra oss ett nöje att här meddela våra läsare de vackra ord, hvarmed adjunkten mag: Lysander. vid denna fest föreslog skålen för Norge: M. H.! Det grannland, hvars namn nu följer att uttala, Norges namn, har, så långt vård festers minne går, alltid varit en lösen för utgjutande af de varmaste: känslor, de mest broderliga tänkesätt. Och samma kraft, som förr, har ännu i dag Norges namn ibland oss, om än, under inflytelsen af dagens frågor, det torde hända, att uttalandet af detta namn också bland de församlade löser de hittills varande fördämningarne för den meningsstrid, som, i anledning af vårt lands förhållande till Norge, nu låter öfverallt höra sin stämma. Dagens meningar må nu gerna för oss vara, hvad de kunna: sanna eller falska eller, såsom oftast är fallet, halfsanna. Framtiden skall nog förstå att bedöma deras halt, skall förstå dessa meningar bättre, än de begripa sig sjelf. I hela sin enskildhet komma för tillfället dessa meningar oss icke vid; än mindre befatta vi oss med dem i deras egenskap af partiåsigter. Det enda led, i hvilket vi nu önska att ställa oss, är de allmänna sanningarnes. Derföre tarfvar det, vi gå att uttala, ingen lång förklaring och bevisning: det är allom alltid lika begripligt. Derföre gör den skildring, vi tillämnd af hvad vi svenskar tänka om Norge och önska Norge, icke anspråk på att vara en stor och utförlig målning. Men äfven den minsta tafla kan ega en storartad bakgrund, ett oändligt perspektiv. Anlagd efter den planen är vår teckning, obetydlig som hon eljest är. Hennes fond är i sanning stor, ja oändlig. Ty denna fond bildas af svenskmanna trofasthet och broderlighet. Vi glädja oss af innersta hjerta åt den sjelfständighet, som Norge lyckades att vinna på en tid, då det, efter menskligt sätt att se, var minsta möjliga utsigt att med ett fåtaligt folk kunna grundlägga ett nytt välde. När någonsin på allvar den möjligheten framkastas, att Norge skulle kunna hafva blifvit en svensk provins, måste ett sådant tal alltid för oss vara upprörande — för oss, som fått se, hvad Norge blifvit. Hvad än som kan brista och hvilka missriktningar der, som allestädes, må förefinnas, har dock Norge i sin storartade utv. ckling, under sin korta frihetstid, visat sig värdigt frihet och sjelfständigbet. Så ung denna återuppväckta gamla stat än är, intager hon dock, i de flesta hänseenden, en aktningsvärd plats vid sidan af Sverge och Danmark. Men hvad Norge blifvit, har det blifvit genom sig sjelft, med Sverge: det hade icke blifvit hvad det är, genom och under Sverge. Om, t, ex., en inympad svensk högskola, i stället för en nationelt norsk, legat i Kristiania, bade vi aldrig fått emottaga de heliga alster af forskning och konst, som vi nu ega från norska händer — frukter af det norska snillet, som icke blott äro af allmänt värde, utan ock af den art, att de särskildt behöfvas f5r vår egen del, att de med lifvande och mwirande kraft verka på vår egen nationalitets befästande och utveckling; att de utgöra en nödvändig fyllnad uti och fulländning utaf den folkliga treenighet, som det en gång behagat Gud att kalla till if i Skandinavien, och som, med Hans hjelp, skall derstädes fortlefva intill dagarnes ända. för att frambringa dessa alster, för att åstadkomma denna fulländning, var det nödvändigt att norska nationaliteten i fullkomlig sjelfkänsla lade hand vid verket. I motsatt fall hade norrmännen intill denna dag blott sysselsatt sig med att lära svenska; och fara är, att de icke hade blifvit goda svenskar ändå. Ty Norge. hade just icke varit en så lättslukt munsbit för det svenska lejonet som Skåne, Halland och Blekinge. Denna s. k. provins, som, ehvad den än må kallas, dock är ett konungarike, hade blifvit något svår att smälta. Det hade gått med Norge under Sverge, som med Norge under dansk öföfverhöghet. Norska nationaliteten hadeicke låtit sig uppsväljas, icke kunnat helt och hållet absorberas. Hon hade endast kunnat förlamas, kunnat i betydlig mån göras overksam till hela verldens förfång. Liksom helge Kung Olofs väldiga ord fordom manade den norska hedendomen i sten, hade Sverges maktspråk endast förmått att förstena den norska nationaliteten. Nu åter är denna nationalitet lefvande och stark, till eget och andias bästa, till egen, till Sverges och till Carl Johans ära. Bort derföre att vi någonsin skulle ångra (i fall slikt någonsin fölle oss in), att Norges tungomål icke blifvit ett dödt språk, att norrmännens häfder icke stå att läsa ibland de dödas sagor! — att vi skulle ångra våra förfäders högsinnade vishet, som förstod att vinna genom skenbar uppoffring! — att vi skulle ångra Carl Johans ädelmod och skandinaviska siareblick t Många år hade det nya Norge icke hunnit att fälja, innan brodden af den välsignelserika fribetssäd, som såddes 1814, redan började skjuta upp i dagen — innan man i hvad hvarandra, innan de framsträcktes med spänd uppmärksamhet. Charles Evremonde, Darnay kallad. Frioifven i går. Å nyo anklagad och häktad i