Aftonbladet – 9 mars 1860, sida 1

ELVA STÄDER, EN BERÄTTELSE . AF CHARLES DICKENS. 5; I detsamma som Cruncher gjörde en djup bugning, återkomimo Cartön och spionen från det mörka rummet. Färväl, hr Barsad! sade den förre; sedan vi tppgjort vår öfvörenskofbihelse, har Hi af mig intet att befara. Hän sättosig i en läristol vid katninen, midtemöt Lor:y. Sedan de blifvit ensamme, frågade Lorry honom hvadKån hade uträttat, : Icke stort. I falldet skulle Kommaatt oå ild för fången, så har jag ställt så till, dit jag får besöka hönor i fängelset, men endast en gång. Lorrys uppsyn mörknade. Det är allt hvad jag kunnat uträtta, sade Carton. sAtt föreslå någonting mer, skälle vara att bringa den karlens? bufvud under! bilan, och såsom hän sjelf sade — någonting värre kunde ej Bända Honöm om han blefve angifvätl. Detta är den svaga punkten i min ställning, Och hågönting son icke kan hjelpas.v Men ett Besö Kos honom, i fall det skulle gå illa vid. domstolen, Tårer väl icke kunna rädda honom. Det här jag icke heller sagt. Lorry vände bort sitt ansigte. Hans djupa medlidande med hans älskling Lugie, och det sista oförväntade härda slaget håde brutit hans manmakraft — den gamle mannen grät. Ni är en god menniska och en sann vänp, sade Carton med förändrad röst. Förlåt mi , om jag är för närgången vid åsynenaf er sorg. Jag skulle icke kunna se min fader ) Se Aftonbladet n:is 1—5, 7—11, 13—27, 29, 34—38, 40— 42, 50—57.