STOCKHOLM den 8 Mars. Frågan om civiläktenskaps införando i Preussen. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 23 Febr. 1860. En vigtig och liflig diskussion har nyligen egt rum i vår herrekammare öfver civiläktenskapet, hvars införande blifvit af regeringen föreslaget. Man bör förmoda, att frågan äfven för Sverge :kan vara af intresse. Jag vill derföre söka ordentligt sammanfatta henne sådan som hon nu befinner sig här i landet. Men först några ord öfver det historiska af saken. : Den allmänna tyska lagen äfvensom den inom Preussen gällande administrativa lagstiftning erkänna icke mer än ett äktenskar, det :af kyrkan afslutade. Svårigheter ha hu uppstått sedan kyrkans bruk börjat skilja sig från den borgerliga lagstiftningen, och vigsel ej längre blifvit medgifven utan vilkor, i alla de -fall, der det var fråga om att afsluta ett enligt civillagen medgifvet äktenskap. Denna olikhet uppenbarade sig isynpnerhet i tvenne fall: 1:o För dissenters, hvilka, efter att hafva utträdt ur den gamla kyrkan för att ingå i ett nytt religiongsamfund, blifvit förvägråde vigsel af den kyrka, hvilken de lemnat. 2:00 För de frånskilda makar, som kyrkan vägrar att sammanviga med andra personer, af det skäl, att skilsmessan icke egt rum på någon af de anledningar, som kyrkan erkänner. : En kunglig -ördonnans af-:den 30 Mars 1847 sökte komma dissenters till hjelp genom att för dem införa civiläktenskapet, men med det förbehåll, att den dissenter, som ville afsluta äktenskap inför borgerlig myndighet, borde förklara sig :hafva utträdt ur kyrka, hvilken ban förut tillhört; hvilket en stor mängd personer tvekade att göra. Civiläktenskapet existerade sålunda endast för dissenters, och icke ens för dessa på ett fullständigt sätt. Frånskilda makar kunde i de flesta fall icke ingå nytt äktenskap och sågo sig nödsakade att bevifva sig -till andra tyska länder för att der låta viga sig af mera toleranta pastorer än den protestantiska preussiska statskyrkans. Det var isynnerhet den lilla staden Gotha, som man sålunda såg förvandlad till ett tyskt Gretna Green, till stor förargelse för Preussens orthodoxer och pietister. Allt detta åstadkom ett abnormt tillstånd äfvensom talrika konflikter, hvilka det blef af högsta nöden att afhjelpa. För att ge ett begrepp om de förvecklingar, som frånvaron af egentlig lagstiftning i detta ämne hade föranledt häri landet, behöfver man blott nämna, att ifrån den 8 Juni 1857 till slutet af Oktober 1858 hade det höga evangeliska rådet, som utgör den högsta myndigheteninom den protestantiska kyrkan, emottagit 343 klagoskrifter af frånskilda makar, hvilka pastorerna, understödda af konsistorierna, hade vägrat att sammanviga. Villervallan ökades genom de motsägelser, som rådde emellan de kungliga ordonnanser, som blifvit utfärdade under tidens lopp, och hvilka afsett, ehuru utan framgång, att förlika konflikterna emellan kyrkan och staten. I följd af de tvister angående blandade äktenskap, hvilka alltsedan 1834 hade upprört Rhenprcvinserna, och den 20 November 1837 föranledt erkebiskopens i Köln arrestering och suspension på regeringens befallning, hade preussiska ministeren ömsom bekämpat kyrkan, ömsom gifvit vika för henne. Alltsedan den nuvarande konungens anträde till regeringen 1840 har staten gjort en mängd koncessioner åt den katolska kyrkan i afseende på de blandade äktenskapen, samt åt den protestantiska kyrkan i afseende på vägran att sammanviga frånskilda makar. I en kunglig ordonnans af den 30 Januari 1846 förklarades, att katolska kyrkoherdar ej längre skulle vara underkastade tvångsåtgärder för vägran att förrätta vigsel. En kabinettsorder af den 8 Juni 1857 öfverlät åt protestantiska pastorer att i afseende på frånskilda makars giftermål följa sitt samvetes föreskrifter. Följden blef att kyrkan allt mer och mer började anse sig bemyndigad att i de flesta fall vägra frånskilda makar vigsel. Vid prinsen-regentens anträde till. regeringen började emellertid andra ider göra sig gällande i afseende på statens och kyrkans inbördes förhållanden, Genom en kabinettsorder af den 10 Februari 1859 tillkännagaf prinsen-regenten sin afsigt att reglera frågan rörande äktenskap på lagstiftningsväg. Han föreskref dessutom, att i de fall, der pastorerna vägrade att sammanviga frånskilda makar, och de sednares besvär häröfver ankommo till konsistorierna, dessa borde, om de icke ansåge sig kunna lemna tillåtelse att förrätta vigseln, vända sig till evangeliska rådet. Detta skulle då, utan att använda tvångsåtgärder, vara bemyndigadt att för hvarje särskildt fall förordna i den vägrande pastorns ställe en annan kyrkans tjenare, mera villig att viga frånskilda makar eller dissenters. (2 Pr rt gen välsignelse met, patron. Han har ingen trefnad met. och änoslas och stinolas jemt